Bloggen

Gammal är äldst och massor av rutin är inget man skojar bort så det var med stort självförtroende jag manligt stegade ut på husets framsida för att befria oss från det vita helvetet som samlats i drivor. Efter att ha lokaliserat lämpligt verktyg greppade jag stadigt detsamma och ställde mig bredbent i position. – Bered dig på din snara undergång! När jag är på det humöret kan jag verkligen tala tufft till ovälkommen frusen nederbörd och då är det inte fråga om någon snömos det vill jag lova.
Spadtag ett var dock en besvikelse och jag undrade förvirrad och lite stukad om jag glömt all snöskottningsteknik jag förvärvat genom åren. Skam den som ger sig och jag tog åter i men med samma klena resultat. Plötsligt knackade det ihärdigt på köksfönstret och ledde tankarna till överförfriskade hackspettar. Det var dock ingen gröngöling utan min sambo Agneta som ville väcka min uppmärksamhet. – Vänd på skoveln! Rösten genom fönstret var en aning dämpad men helt hörbar och informationen var i sanning helt väsentlig. Inom några sekunder genomkorsades min hjärna av en rad motstridiga känslor. Ett alternativ var att med ett överlägset hånflin hävda att en skottning av framsidan med skoveln rättvänd var alldeles för lätt för en hårding som jag. Att hävda att jag minsann alltid gjort på detta sätt och att det gått så bra så var också ett alternativ men lät lite väl Pippi Långstrumpaktigt. Istället suckade jag och vände generat skyffeln på vedertaget vis och gick loss. Bittert tänkte jag att blinda borde slippa snöskottning och istället få ägna sig åt mer intellektuella arbetsuppgifter men tanken på min oförmåga att ens vända den förbannade snöskyffeln åt rätt håll satte sordin på dessa tankar.
Nu är det bara att kämpa på och invänta sommaren med sol och koskit i hagen och gissa vem som kommer att vara den första som kliver fel så att det stänker om det!