Bloggen

Folk i min omgivning med betydligt färre årsringar än jag anklagar mig titt som tätt för att ha en mossig musiksmak. Till mitt försvar hävdar jag då att jag åtminstone har en musiksmak. Nog inser jag att det låter lamt och gubbigt men i min värld ändå alltför sant.

Under min uppväxt var det rock som var den nya, farliga och därför det mest lockande av det musikaliska som stod till buds. Det inte bara lät fantastiskt det var även ett visuellt smörgåsbord som mötte mina hungriga unga ögon med långhåriga slashasar som inte sällan var rent androgyna då de plirade tillbaka på mig från affischer, skivkonvolut och i pop-tidningar. Så fort jag fick bestämma själv lät jag hårmanen växa och har knappt klippt mig än till denna dag. Klädmässigt har jag i princip ekiperat mig på samma sätt i hela mitt liv och har därmed oftast varit hopplöst ute rent modemässigt men någon kvart då och då varit helt rätt. Allt klär en skönhet heter det så vad bråkar ni om?

Kanske mantrotsallt måste följa med sin tid och därför har jag börjat skärskåda både min klädstil, eller brist därpå, och min smak i musik.

Jag försöker att ha ett öppet sinnelag men ändå anklagas jag för att tycka att rapp bara är babbel men det är bara snack!

Jag har genom åren haft äran att lira med mången begåvad musiker men har nu efter decennier av strävan kommit på att jag och mina gelikar har gjort helt fel. Att traggla med svårhanterliga instrument och motsträviga röster i all ära men det är inte hur skicklig man är utan hur affärsplanen och försäljningsstrategin ser ut som avgör om det blir framgång eller fiasko.

Därför Snucke, Mattias, Christer, Johan, Lelle B, Johannes, Frank och alla andra sylvassa knivar i musiklådan vill jag påstå att det låter helt rätt och fantastiskt bra när vi musicerar men är helt otidsenligt.

Jag har därför konstruerat en affärsplan där ett ogenerat produktplacerande ger en stadig grund ekonomiskt och artistiskt är det bara fantasin som sätter stopp.

Denna stenåldersrelik, Rolling Stones, insåg att det var hög tid för förändring. Bort med jeans och alla t-shirts med argsinta rockband och även bort med det så mödosamt hopsparade håret.

Sålunda redo med vidöppna sinnen och tack vare avveckling redo för utveckling gav jag mig hän och skapade något nytt.

Jag imponeras sällan av den musik som florerat på världens topplistor de senaste åren men detta till trots måste jag hacka i mig vad som bjuds när förändringens vindar blåser på som en nutidens brak fis.

Det har tagit mitt talanglösa jag åratal av filande för att bli en kapabel sångare men i dessa tider är den mest framkomliga vägen rappande. Att gå från hyfsad sångare till medioker rappare är alltför svårmodigt så jag fann mig nödsakad att uppfinna något nytt och mer innovativt.

Follow the money heter det i vår konsumtionsstyrda nutid så det var där jag började. Ett fett sponsorkontrakt tecknades mellan mig och en stor chokladtillverkare. Bra med flis, lådvis med godsaker och allmänt goda relationer med den administrativa personalen i Upplands Väsby men en del eftergifter gällande det konstnärliga. Kostar det så smakar det!

Jag blev från en dag till en annan Sveriges första och största Jappare.

Japp, ni läste rätt, det är nästan som rapp men med lite större tuggmotstånd och högre sötma.

Självklart finns det en risk att jag ses som en hiphopare men är i själva verket en äkta hipploppare.

Det var till att börja med en hård nöt att knäcka vad min nya inriktning skulle bli och mitt första försök blev helt Co-Co. Så kom jag då på det där med Jappare och något i mig sa, Japp där har vi det!

I min nya karriär har jag faktiskt nytta av mina tidigare strävanden som trumslagare då Pollyrytmik är en viktig del av den nya musikinriktningen.

”Från Dumle till Helnöt.”

Ett Chokoerande val kan tyckas men denna min första singel blev en stor hit och en ren sommarplåga. Låten spelades Nonstop på streamingtjänsterna och nådde miljontals med lyssnare.
Att inkomsterna från detta bara räckte till en kokt med bröd på den lokala korvkiosken gjorde mig inget eftersom jag redan hade det finansiella på det torra och med förlov sagt redan var både mätt och däst efter lite för många chokladkakor. Faktum är att jag ofta är så mätt att jag ibland lite skämtsamt kallar mig för en rapare!

Som uppföljare släpptes en gammal klassiker som jag ogenerat lånade från Marilyn Monroe. Jag moderniserade den och gjorde några smärre förändringar så att den skulle passa mer som hand i handske än sexsymbol i glitterfodral.

”Dajmar is a girl’s best friend.”

Med sitt hårda beat tog den knäcken på allt motstånd. Det roade mig storligen att denna min hit även gav upphov till ett nytt talesätt.

”När man har en hit om en Dajm behöver man inget extraknäck!”

Sporrad av framgången släppte jag ännu en cover och denna gång från det djuriska 60-talet.

”House of the Risen sun.”

Under parollen, “det är cool med kola och något ska väl plomberna tåla”, gavs den ut och mottogs väl av fansen. Kritikerna däremot ansåg att låten var lite väl seg och nästa singel blir med största sannolikhet den mer upptempodängan ”Twist and shout!” Valet kan verka lite väl opportunistiskt men låten har i min tappning det viktiga budskapet att det kan vara ohyfsat och rent obehagligt när människor skriker och gapar med munnen full av snask. Mitt skivbolag är skeptiskt och undrar om Twist inte är väl ålderdomligt men jag står på mig för Twist är min påse!

Efter alla hitsinglar kan jag sakligt konstatera att min nya karriär är en oerhörd succé och verkar vara på Nonstop. Visst finns det drag av Markoolio i musiken men det kostar på att bo i Orminge och det är svårt att värja sig emot så starka influenser.

Något som också gör mig på gott humör är att min nya söta stil är så långt ifrån gangsterrapp man kan komma. Det närmaste en skjutning jag kommit till dags dato är en och annan Skotte som slunkit ner i mitt svalj och att jag ständigt jagas av pangbrudar.

Flera av er har kanske inte ens förstått att det är er gamle vän, kollega, granne eller bandkamrat som ljudit från allehanda musikkällor. Jag var tvungen att ge mig själv ett mer tufft och klatschigt artistnamn och med tanke på hur jag handskas med sanningen tänkte jag mig Münchhausen men det kändes lite väl ålderdomligt. Världsledande i ljug idag är Trump i USA och Boris i Storbritannien men de var alltför negativt laddade för min nya image. Viktigast var ändå enkelheten och att produktplaceringen stod i Center, förlåt centrum ska det vara, så mitt mesiga Sven Westin fick bli ”Sven Pralin.”

Utseendemässigt är min förvandling total så det är inte så konstigt att inte ens mina närmaste kände igen mig då jag först kom ut. Helt magiskt men mer som kommen ur en Aladdinask än ur Aladdins lampa. Trippelnöt? Femtio nyanser av brunt och bling-bling i form av mängder av Guldnougat gör mig till en syn för gudar. Skimrande och glänsande är min scenpersona något utöver det vanliga och det enda som ibland är lite störande är att starka spotlights har en tendens att få min scenutstyrsel att ändra form och bli lite kladdig och rinnig. Lite väl mycket flyt kanske men doften som då uppstår är för vissa ett Paradis men får andra att storkna.

Från okänd till superstjärna alltså genom några enkla steg och ni andra spelemän kan lugnt ta efter och kopiera min metod.

Att tappa tänderna och att näsan fräts sönder är två av många konsekvenser av idogt användande av knark i pulverform och därför inget för oss Jappare. Tanken på at min stora vackra näsa skulle gå sönder är skrämmande och fyller mig med bävan. Choklad är inte heller utan fara och visserligen vill jag bli en stor artist men inte rent kroppsligt! Kommer mina fans att älska mig om jag blir fet, tandlös och finnig som vore jag en tonåring igen?

Gjort är gjort och det blir nog bara att se tiden ann och jag säger övermodigt eller i bästa fall tappert som Julius Ceasar, ”tärningen är kastad!”

Tärning förresten, tror ni att det vore för mesigt att fixa kontrakt med ett buljongföretag? Lättare att hålla sig i form på kycklingbuljong det är en sak som är säker.

Ett reportage på tv påvisade att det minsann inte bara finns gangsterrap utan även utövare som är transpersoner. Då finns det som jag ser det inget som stoppar en sådan som jag, en tramsperson.

Till sist ett tips till er som vill få ett lika välsmort munläder och en mäktig motormun som denna nykläckta Jappare så är det hemliga receptet faktiskt inte att käka choklad i massor Knepet för att få truten att fladdra på som en trimmad lärkvinge är självklart snacks!
Minns också att när du ger dig ut på din musikresa så ska kultur vara en kul tur.