Att påstå att jag är en idrottsfantast skulle vara en överdrift men nog har jag lidit mig igenom en och annan landskamp framför burken och med radions betydligt rappare sport kommentatorer till istället för TV ljudet, har det ibland varit så spännande att jag nära nog gått upp i limningen. Det är trots allt sällan. Det blir så sällan just för att jag inte är jätteintresserad och för att jag faktiskt lider av spänningen när jag väl bänkat mig och allt som oftast lämnar rummet för minsta anledning då jag inte pallar trycket. Visst gläds jag åt Svenska framgångar i fotboll med duktiga herrar och numera även damer men det är snabba sporter som gäller för jag är alldeles för otålig, och dessutom är det outhärdligt att ett resultat på 5 mål mot 0 skall vara ointagligt fast det är en kvart kvar på matchen. Tacka vet jag handboll, basket och sporternas sport, ishockey där det inte finns några ointagliga resultat.
Något som inte minst Finnar är pinsamt medvetna om efter att vid ett flertal tillfällen tappat matcher totalt i tredje perioden och den senaste mot Sverige i en kvartsfinal där 5-1 till slut blev 5-6. Då mailade jag alla mina Finska vänner och var ett riktigt kaxigt praktarsel och fick inte ett enda svar förrän vi förlorat finalen mot Kanada någon dag senare. Nu kunde jag i sanningens namn inte titta på hela matchen eftersom jag blev sur då finnarna drog ifrån och vid 4-1 hade jag fått mer än nog och gick jag ner till mitt musikrum och satte på en Cd med aggressiv rock och surade och när en stund senare min sambo Agneta ropade att nu stod det 5-1 så mulnade jag fullständigt och började fundera på hur jag skulle bemöta mina finska vänners flin och hån. Jag funderade allvarligt på att påstå att jag varken hade sett eller hört talas om matchen i fråga. De kräken skulle förstås aldrig tro på mig och det skulle bara få dem att flina ännu mer. Sport var verkligen skit och jag tänkte aldrig mer bry mig om sådant oväsentligt trams.
Agnetas resultatrapportering fortsatte men nu var det till min stora förvåning bara svenska mål det handlade om och ett svagt hopp tändes. Vid 5-4 satt jag åter vid burken spänd som en fiolsträng och knöt nävarna så knogarna vitnade. När vårt otroligt skickliga och tappra landslag slog in kvitteringsmålet tjöt familjen Westin Moberg så att rutorna skallrade. På de finska läktarna var det betänkligt tyst och det saknades nog inga vittu i det alltid så härligt kryddade finska språket skulle jag tro. Nu vittrade svenskarna blod och finnarna var påtagligt skakade och det oundvikliga segermålet kom och punkterade slutgiltigt det finska spelet. Slutsignalen gick och min glädje och lättnad visste inga gränser. Det var i detta sinnestillstånd jag lät mina finska kamrater komma i åtnjutande av mitt e-brev, en epistel från en vinnare till en ynklig skara förlorare. Att jag själv nyss tillhört den bittra skaran var nu bortglömt och jag var en ännu sämre vinnare än förlorare och det vill inte säga lite det. Att jag nyligen muttrat uppgivet saker som ”idag är det omöjligt att klå finnarna för de är alldeles för bra”hade nu i min mun förvandlats till”djävla sopor de kan inte lira hockey för fem öre.”Detta uttalande ackompanjerades av ett rungande hån garv och näven i luften i segergest. ”Den enda gången de har lyckats gneta åt sig en guldmedalj hade de en herrans tur och en svensk coach.” Fortsatte min tirad och jag var lycklig, hög och medborgare i mästarlandet Sverige. Någon dag senare åkte vi på stryk av Kanada men jag känner inte så många kanadensare personligen så det gick ganska bra att ta den smällen. Ovan sagt för att belysa hur någon som är ganska ointresserad kan bli helt uppslukad och förvandlas från en relativt normal kille till en fullständig knäppgök. Tur att jag är ointresserad av sport och inte någon fanatiker.
En konstig sak jag märkt när jag pratar sport med mina vänner i Helsingfors är att när jag vill diskutera hockey vill de alltid prata F1. Varför är det så? Det är ändå helt meningslöst eftersom ingen av dem tycks veta vem Ronny Pettersson är. När jag lirat med Mr. Coil på krogen har jag på nära hand stött på fotbolls supporters, med betoning på sup, och de lät och verkade vara bra nära ap stadiet. De flesta är förståss fredliga och hedervärda medborgare som tycker om att låta som dementa bergsgorillor då de tillsammans gungar fram och åter eller görande vågen skrålar gamla slagdängor med nya pigga och underfundiga texter som, ”Hammarby Hammarby Hammarby Hammarby Hammarby.”Minimalism och begreppet ”less is Moore” når här oanade höjder. Sin överloppsenergi får de utlopp för genom att svänga ölsejdlar fram och åter i otakt med sången och skvätta öl över sig själva och omgivningen.
Tyvärr är inte alla så fina och väluppfostrade som dessa glada gossar och det är som alltid de störda elementen som märks. Mr. Coil spelade på ”The Dubliner” i Stockholm en kväll för ett par år sedan och större delen av puben var fylld av supporters till ett gästande Irländskt fotbollslag och supporters till deras svenska motståndare. Vi i bandet hade konstaterat att det verkade lugnt och inga tecken på aggressivitet märktes i lokalen. Vi spelade första set med god respons och alla verkade glada och festsugna. Bassisten Heikki och jag gick i pausen ner till omklädningsrummet i källaren för att pusta ut och komma undan värmen och sorlet en stund. När vi skulle gå tillbaks upp så möttes vi i dörren av ett par blodiga Irländare och en av cheferna som sa att det hade varit ett rejält bråk uppe i puben och att vi fick skjuta upp starten på set två en stund och kanske ställa in helt och hållet. Det strömmade till några fler blödande Irländare och de var mycket uppskakade.Bråkstakarna hade kommit utifrån med tydligt syfte att hitta några Irländska fotbolls supporters att göra Hackebiff av och därför sökt sig till kända Irländska pubar och utanför ”The Dubliner” fått syn på några lämpliga offer och gått till attack. Då Irländarna i panik sprang in plockade de svenska huliganerna helt sonika upp stolar, flaskor och glas från uteserveringen som de kastade efter de flyende och dessa projektiler krossade den stora ytter rutan och när Heikki och jag kom upp till puben beskrev han det för mig och det lät som en beskrivning på en lokal efter ett bombattentat med glassplitter och omkullvälta möbler. Stämningen i lokalen var skärrad och folk stod i små grupper och diskuterade upprört det inträffade men jag kunde inte känna av någon aggressivitet i lokalen. Vår gitarrhjälte Snucke och skinnplågaren Mattias stod i dörröppningen till uteserveringen när bråket startade men fick bara några stänk öl på sig men var måttligt roade av upplevelsen. Efter en stund ombads vi av en av cheferna att börja spela för att få folk på andra tankar och vi äntrade scenen.
En herre ur publiken bad att få låna mikrofonen men jag vägrade, oroad att han skulle säga något dumt som kunde piska upp stämningen igen. Han bad mig framföra de svenska supportrarnas ursäkt för det inträffade och det gjorde jag med glädje. Ett bifall mötte ursäkten och sedan ifrågasatte jag det kloka i att låta ett gäng idioter och våldsverkare förstöra kvällen för oss och publiken skrek ut sitt bifall och Mattias räknade igång första låten.Jag var lättad att jag inte var i lokalen när incidenten inträffade. Att hamna mitt i ett inferno av glaskross, flygande projektiler och springande panikslagna och skrikande människor när man är blind och därmed har svårt att skydda sig ordentligt är otroligt läskigt.Något år senare hände i princip samma sak igen men denna gång mellan supporters från ett gästande holländskt lag och Djurgårdare. Även denna gång var det nog bara glasmästaren som blev glad. Det där med att hålla på ett lag är en konstig företeelse i sig. Inte så mycket att hålla på ett lag kanske, utan snarare varför man valt just ett speciellt lag. Min bandkompis i Synliga Marie håller på Hammarby, trots att det finns både AIK, som hennes sambo och tillika hennes barns far håller på, och dessutom är hon skånska så Malmö F F borde vara ett mer naturligt val. När Hammarby för jag tror andra gången förra århundradet tog SM guld, blev hon som tokig av lycka. Jag som inte kunde föreställa mig att ränderna satt särskilt djupt trodde att hon skojade och sa något putslustigt och nedvärderande om laget i fråga. Det var på skoj från min sida men min lustighet föll på hälleberget och hon hotade mig med en fet smocka. Kanske på skoj men jag är inte helt säker för sport är allvarliga grejor. Låt oss i alla fall konstatera att idrott är förbrödrande och att redan Romarna förstod betydelsen av skådespel åt massorna. Just nu lär dock dessa skådespel utebli på obestämd ti efter de tragiska händelserna i Italien och igår var det en fotbolls fri söndag. Min gissning är att det kommer att födas otroligt många barn om nio månader för Italienska män är hetlevrade och behöver en meningsfull sysselsättning.
Kommentera