Åkte norrut med norskt lågprisflyg för ett gig med blindbandet och Umeå var vårt mål. Ett besök i björkarnas stad i januari kanske låter fel i era öron men jag är björkallergiker och tyckte därför att timingen var perfekt.
Redan på flygplatsen i den norrländska pärlan fick vi i ”Synliga” uppleva det härliga och spännande i att möta andra och exotiska kulturer. Vår ledsagare Camilla berättade med en teaterviskning att det satt folk med norrländska långkalsonger på bänkar inne i terminalen. För detta härdade och tuffa släkte så är långkalsonger lika med kortbyxor och där satt de livs levande med bara ben och utstrålade trivsel. Jag inbillade mig att deras konversation lät som följer och ska uttalas på bred och härligt sjungande norrländska.
-Jo de va 9 minus i morse så jag drog på mig långkalsonger. Hans kamrat tittar storögt på honom och utbrister.
-Nej det var int 9 det var närmare 15 ditt tok.
-o fan då får jag plock fram Bermudashortsen istället!
Vi bodde på ett hotell finurligt beläget precis mitt emot det kulturhus där vi skulle spela och limousine till giget kändes denna gång helt onödigt. skönt eftersom vi sällan eller aldrig fraktas med dylika färdmedel.
Personligen fullkomligt älskar jag att bo på hotell och att som blind ta sitt rum i besittning efter att ha checkat in är ett kittlande äventyr. I sanningens namn så är variationen mellan olika hotellrum inte påfallande stor men det är ändå roande att irra omkring en stund för att få grepp om upplägget. Vad som ska finnas är givet så det är mest en fråga om var i första hand möbler och tv är placerade och i andra hand handdukar och fjärrkontroll. Jag var om jag får säga det själv fullkomligt lysande denna gång och hade på ett par minuter fått kläm på alltihop och även slagit igång dumburken. Inträdet i mina tillfälliga domäner blev kort och jag begav mig åter ut för ett möte och middag med spelningens arrangör. Det blindaste bandet i landet visade sig mer vara det hungrigaste bandet i landet och jag misstänker att vi i arrangörs ögon nog förvandlades till ett gäng termiter från Stockholm.
Efter några timmar av trivsel mat och prat återvände jag till mitt rum för lite sömn innan reveljen klockan 6 för frukost följt av soundcheck och gig. Resolut klev jag in och greppade elegant fjärrkontrollen och vips så var tv:n igång och en ilsken debatt mötte mina öron. Efter en liten stunds slölyssnande på käbblet klädde jag av mig och gick i all min nakna manliga prakt mot duschen. För er oskyldiga kvinnor som aldrig utsatts för åsynen av en oklädd karl så kan jag upplysa om att vi har en påmonterad pil på framsidan av kroppen som vi kan följa så att vi vet att vi går rätt i livet. Praktiskt och snyggt vill jag lova! Väl inne i duschkabinen plockade jag ner duschmunstycket från sin hållare och riktade den rutinerat bort från mig. Jag vred på det vänstra reglaget och vrålade rätt ut när en kall vattenström landade på mitt huvud för att sekunden efter upphöra. Då hade vattnet börjat spruta ut ur det duschmunstycke jag så rådigt höll i min hand. Blöt och lite uppjagad svor jag över idiotiska konstruktioner och mest av allt så kände jag mig dum. Samma reflex som när man halkar på en isfläck gjorde sig alltså än en gång gällande. Jag kunde dock inte hålla mig från att nämna mitt lilla missöde nästa dag vid frukost och då visade det sig att ytterligare två av bandets medlemmar råkat ut för precis samma grej. Istället för att då tycka att hotellet borde göra något åt den korkade uppkopplingen så var min känsla bara en av lättnad. Det var inte bara jag som gjort bort mig.
Efter incidenten i duschen och med mer väta i håret än planerat torkade jag mig och började planera för morgondagen. Jag gav min smarta telefon order om väckning i arla morgonstund och upptäckte då att den behövde laddas. Efter en stunds letande så hittade jag en stickkontakt och tryckte glad i hågen in min laddare. Ingenting hände och jag prövade istället kontakten under, men med samma klena resultat. Skam den som ger sig tänkte jag och bytte sida på hotellrummet och fann snart en kontakt till höger om sängen där en för mig helt onödig bordslampa var inkopplad. Resultatet blev tyvärr precis det samma även i detta eluttag och en gryende misstanke slog rot i min klena skalle. En rekognoseringsrunda vidtogs och borta vid dörren hittade mina strykande fingrar en hemlig dosa. Det blev snart uppenbart att mitt dörrnyckelkort skulle passa i densamma som hand i handske. Sagt och gjort kortet stacks på plats men ingenting hände. Jag vände då på kortet men det hjälpte föga. Då vände jag på det helt om och försökte åter igen men icke. En möjlig chans kvar och jag tog den och vände på kuttingen. Vips så vaknade vattenkokaren på skrivbordet med ett olycksbådande pysande och fan vet om inte rummets alla lampor lyste upp min ditintills mörka tillvaro? Även om detta missöde berättade jag om för de andra vid nästa dags frukost och till min lättnad så hade ytterligare en av bandets medlemmar gjort precis likadant som jag. Enda skillnaden var att han lyckades sätta in nyckelkortet rätt väg på en gång och somliga har mer tur än andra!
Vi hade ett tidigt gig och förgyllde tillvaron för 400 landstingspolitiker och gav dem även en och annan tankeställare får vi hoppas. Efter lunch vandrade vi omkring i staden. Gjorde ett besök i en musikhandel och en gottisbutik som de vuxna och mångfasetterade varelser vi är. Till min förvåning så var det plusgrader i Umeå och det småregnade var slaskigt och rejält halt. Det var ändå varken risken att gå omkull eller den otrevliga vätan som oroade mig mest utan de digra konsekvenserna av att det temperaturen inte längre låg på minus. Tänk om de Umeåbor vi mötte gick omkring i badbyxor eller än värre med bar underkropp!
Kommentera