Bloggen

Manligt sjuk.

januari 25, 2007 § 0 kommentarer

Jag är sjuk, mår riktigt dåligt och läget är kort sagt förtvivlat. Det värker i hela benstommen och en molande huvudvärk plågar mig. Många är symptomen på feber och jag kollade den för en stund sedan men enligt febertermometern har jag ingen onormal temperatur. Nog är det väl själva sjutton att man inte ens kan göra något så enkelt som en fungerande termometer i en tid när man tekniskt tycks kunna åstadkomma nästan vad som helst och till och med skickat ut en svensk i rymden och hämtat hem honom igen. Jag skiter i vad den dumma tingesten säger för jag känner tydligt hur febern rasar i mig och svetten lackar i pannan.
Min sambo Agneta klagar också på att hon känner sig krasslig och det tycker jag är tvärjobbigt för nu är det faktiskt jag som är dålig. Det finns inte plats för två sjuklingar i samma hus och det är faktiskt så att vi män blir otroligt svaga och dåliga när sjukdomar sätter in för vi är i grunden mycket känsliga varelser och har mycket lägre smärttröskel än kvinnor. Skulle män föda barn så skulle dödligheten i barnsäng gå upp till 100 %. Skulle det dessutom vara vi män som hade månadsblödningar skulle mensskydd vara gratis och sjukskrivning ske automatiskt en vecka per månad, för det begriper väl vem som helst att man inte kan gå till kneget om man blöder. Nä, hon får helt enkelt sluta sjåpa sig för jag behöver massor av omvårdnad och sympati.
Inte nog med att jag är sjuk, jag har läkarskräck också. Enda gången jag tar mig till en läkare är när jag redan är så sjuk och har så svåra smärtor att jag inte längre bryr mig ifall doktorn tänker sticka nålar och allehanda otäcka verktyg i min stackars kropp. Högsta vinsten för mig är tillfällen som i Finland när min vän Ulla gav mig en Penicillin kur hon hade liggande så jag kunde bekämpa min halsfluss utan att behöva besöka en läkare. Det var lycka det och Ulla har för evigt en guldstjärna i mitt protokoll.

En kväll på Molly Malones i just Finland träffade jag efter giget med Mr. Coil en kväll två finska damer som ville diskutera musik. De var lite dragna båda två men jag hade inget bättre för mig och slog mig ned en stund och King Crimson avhandlades. Efter en stund frågade jag vad de jobbade med, en fråga som jag efter att ha läst en del intressanta böcker har förstått är den menlösaste och tråkigaste som går att ställa, men damen till höger sa att hon var allmänpraktiserande läkare.

”Å fy fan”,

Slank det ur mig.

”Jag är livrädd för doktorer och går aldrig till någon om det går att undvika.”

Hon skrattade till och sa,

”det gör du rätt i för läkare gör dig bara sjukare.”

Jag vände mig istället till den andra damen och frågade vad hon hade för yrke. Hon sa med varm och förtrolig röst,

”jag är psykolog.”

Då reste jag mig upp och gick.

Nu kan jag inte skriva mer för det tär hårt på mina krafter och jag anar en svag darrning i armarna. Har ingen större aptit men det vore bra om jag kunde äta något stärkande och nyttigt för att hjälpa immunförsvaret i dess svåra stund och jag tror att det finns en laddning spagetti och köttfärssås i kylen som nog kan få tillbaks mig på banan igen. Ingen hemma som kan värma upp maten åt mig så jag får på skakiga ben ta mig bort till mikrovågsugnen själv. Livet är i sanning en prövning och det är långt till Nirvana.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>