Bloggen

Nu när man inte längre köper plastkassar i matbutiken utan är hänvisad till nya lösningar är det påsar på rulle som är vår nya melodi.

Antalet påsar är konstant men nu är det en full rulle som gäller. Vad skillnaden är för vår hårt ansatta miljö begriper jag inte men politiker brukar väl ha rätt, eller?

Häromdagen öppnade jag ett nytt paket med soppåsar av en sort vi inte tidigare provat och blev först lite negativ då jag upptäckte att de inte hade handtag. Blir nog besvärligt att knyta ihop den tänkte jag och var så där charmigt gubbgnällig som bara vi män med några år på nacken kan mästra till fulländning.

Lite glad blev jag dock när jag smidigt satte påsen på plats i hållaren för den var aningen större än de sorter vi använt oss av tidigare. Det var enkelt och väldigt smidigt att få den på plats och ändå fanns det massor av material kvar att vika över kanten.

Bäst som jag lyckligt nynnande stod böjd över den nu nyinsatta soppåsen nåddes mina känsliga näsborrar av en skön doft. Medge att det inte är ofta som man möts av aromer som är härliga för luktsinnet när man står lutad över sophinken.
Glad som en lärka ropade jag på sambo Agneta som kom och sträckte fram sitt betydligt mindre och i ärlighetens namn mer näpna luktorgan.

– ”Det doftar lavendel”

Så mycket luktkraft i ett så fjuttigt organ tänkte jag avundsjukt och undrade i mitt stilla sinne vad en lavendel är. Säkert en blomma av något slag slog jag fast och tänk att man lär sig något varje dag.

En sak man kan befara i en sådan här situation är att påsens inbyggda lavendeldoft ska utvecklas till något ohyggligt superäckligt när det blandas med räkskal, barnbarnets välanvända blöjor eller någon halvrutten frukt. Kan bli riktigt otäckt men så här långt är det bara ljuvligt.

Som jag skrev så hade jag farhågor om att det skulle bli problem när påsen skulle knytas ihop då den fyllts med godsaker men även detta kom på skam.
Det fanns ett klurigt litet snöre i form av en plastremsa som man med lätthet kunde binda ihop härligheten med. Som gammal scout beredde detta mig inte några som helst problem.
Jag är inte mycket till scout numer och gör inte många knop men ränderna sitter i. Jag lever kanske inte livet på en pinne men en pålstek går alltid att få till!
Jag var helnöjd och tyckte att de nya soppåsarna var ett rent knytkalas!

På tal om sopig så misslyckades jag kapitalt häromdagen med något jag var säker på skulle göra succé. Vi hade vårt yngsta barnbarn Idun med familj på besök och det började närma sig den kritiska tidpunkt på eftermiddagen då hennes annars så soliga humör kan sjunka som en sten då det närmar sig hennes sovtid.
Vi bjöd alla till för en sur knatte i tio elva månaders åldern kan vara en plåga för vart öra.

Hennes ömma moder Mimmi skyfflade rådigt in jordgubbar i den lilla tösabiten men det skulle inte hålla i längden. Även Mimmi och vi behövde äta innan det kunde vankas hemgång och läggdags för den lilla flickan så även jag försökte dra mitt strå till stacken.

Utbildad barnskötare som jag är hade jag ett och annat ess i rockärmen och gav mig hän. Utan problem fick jag hennes uppmärksamhet och gick loss med hela min underhållningsarsenal.

Jag visslade, gjorde konstiga och knäppa ljud med munnen. Jag log, flirtade och bar mig åt som bara ett proffs med åratals rutin är mäktig.

Av förklarliga skäl kunde jag inte se hur väl min show mottogs men jag lyssnade girigt efter kluckande skratt eller andra ljud av hänförelse från den lilla gullungen men det hördes inte ett knyst.
Jag ökade på intensiteten i min föreställning och så kom då reaktionen.

En suck! En suck så avgrundsdjup att jag genast lade ner mina pajaskonster för att genast gå ut på baksidan och begrava föreställningen för tid och evighet.
Man behövde då sannerligen inte kunna tala babyspråk för att förstå vad Idun sa till mig.

- ”Du är den tråkigaste gubbstrutt jag någonsin varit med om!”
Jag har en stor del av mitt liv sysslat med underhållning av olika slag och nog har jag fått kritik av det mer nedslående slaget en och annan gång men det här tog priset. En sågning jäms med fotknölarna det var vad det var och jag får slipa på min uppenbart undermåliga show innan jag vågar ha premiär nästa gång.
Den amerikanska gruppen Toto fick en gång recensionen, ”zzzzz”, för en konsert men den talande suck jag belönades med var faktiskt värre.
Jag var en sopa och jag kom ihåg det gamla ordstävet att det aldrig är försent att ge upp men det tänker jag inte göra. Akta dig du Idun för morfar kommer tillbaka och då jäklar ska du få se på gnistor för there’s no stoppin’ a duck and his beat!

Morfar och Toto har nämligen en superkraft som varken du eller din storasyster ännu har tillskansat er, tålamod!