Tillbringade gårdagskvällen framför TV: n och schlagerfestivalen. Dagen var redan förstörd efter Sveriges plattmatch i hockey så ytterliggare bedrövelse var kanske helt på sin plats men hyi ett sådant elände. Tyvärr var låtarnas kvalitet genomgående under all kritik men som tur är med ett par undantag som räddade upp det hela. 24 bidrag är väl mastigt och gör att även snabbgenomgångarna känns plågsamt långa.
Röstningen är numera ett spektakel där alla länder vill pussas med grannarna och röstar därefter. Portugal röstar på Spanien, Norge på Sverige, Cypern på Grekland och alla öststatsländerna i en enda stor klungbulle. Det tråkigaste med detta är inte slutresultatet utan att man med normal smak inte förstår hur till synes fullständigt bedrövliga låtar kan få en massa poäng medan schyssta schlagers hamnar långt ner i poängligan. Detta gör programmet fullständigt oförutsägbart på ett tråkigt vis och jag tänker varje år att jag aldrig mer ska titta på skiten. Konstigt nog var det ändå en värdig vinnare och det är rent upplyftande att en bra låt med en kanonsångerska kan vinna trots att hon är både otroligt ful och lesbisk.
Själva programmet började bra med fjolårsvinnarna Lordi i monsterrockhögform. Programledarna var traditionsenligt fåniga och forcerade. Några av de röstande ländernas poängpresentatörer var riktigt roliga och det var skönt att bara den högsta poängen presenterades muntligt.
Kvällens klo för mig var underbara Apocalyptica som kanske får ett brett och välförtjänt genombrott efter gårdagens framträdande och sätter Cellorocken på världskartan.
Sverige får kvala nästa år men det gör inget för då är det mitt band Synliga som representerar vårt ädla fosterland och blindrocken kommer att regera fett både i kval och final. Skratta lagom ni, man kan väl få drömma! Jag sa dessutom att jag aldrig mer skulle titta på skiten men ingenting om att medverka.
Kommentera