Bloggen

en bra dag för morfar

juli 23, 2017 § 1 kommentar

Ett födelsedagskalas för vuxna var på, min dotter Mimmi skulle gå vi vinkade hejdå. Kvar hos oss blev vårt femåriga barnbarn Iza och som genom ett trollslag var våra fritidsproblem lösta. Även min mor var denna helg på besök och med tre vuxna i truppen fanns det goda chanser att klara av den digra uppgiften att ta hand om yrvädret. Att alla tillgängliga resurser var nödvändiga hade den lilla tösen gjort kristallklart för sin mor inför besöket. – Nu ska jag till mormor och busa och ställa till det, men jag ska inte välta omkull eller ha sönder något porslin.
Vi var alltså tre mot en men ändå fegade jag omedelbart ur. Jag vet att det är fult att spela ut det berömda ”blindkortet”, men ibland kan jag helt enkelt inte låta bli, och när det blev tal om att åka till en av de gigantiska affärerna åt Värmdöhållet fyllda med allehanda prylar dängde jag kortet i bordet och hävdade bestämt att det inte var kul för blinda att fösas runt i dylika affärslokaler . Sambo Agneta försökte få med mig med snack om att jag borde umgås med mitt barnbarn men jag stod emot. Min mor stödde mig och ”blindkortet” triumferade än en gång. Fult gjort jag vet men det är väl i alla fall lite synd om oss blinda?
En och en halv skiva senare, när sambo är borta strömmar progrock ur stereon, var det dags för en blixtattack mot COOP för nödvändig proviantering och jag blev upphämtad hemma. I affären plockade min mor och jag ihop det som stod på den lista vi för en gångs skull kommit ihåg att ta med. Sambo Agneta hade som uppgift att som en god mormor hålla reda på vad Iza hade för sig. Hennes jobb var från början lätt som en plätt då barnet hittade en dator och började lira ett spel av något slag men när detta efter en stund inte roade henne blev det mer av en nyttig motionsrunda för fångvaktarinnan. Min mor och jag handlade vidare och stund efter annan susade Agneta förbi och var då hack i häl på Iza. Det liknade en pilkastningsturné och Agneta lät alltmer uppjagad och utmattad. Med tanke på den glass och andra goda men ack så onyttiga poster som på något underligt vis hamnat på vår handlingslista så var det nog en god sak inför inmundigandet av var godsak. När min mor och jag tillsammans med Iza och en svettig sambo slutligen var framme vid kassan ville barnet absolut ha tuggummi. Lama försök att få henne att släppa den tanken utmynnade i att min mor sa att hon tänkte bjuda på något gott till kaffet. Jag hängde på den geniala övertalningslinjen och frågade Iza om hon inte hellre ville ha en smaskig chokladboll istället för tuggummi. Det ville hon emellertid inte och jag sa uppgivet åt henne att lägga med tuggummipåsen på bandet. Som vanligt i sådana här sammanhang så blev man som vuxen blåst av de betydligt skickligare och charmiga förhandlarna på barnens sida. Gissa vem som även fick en chokladboll trots en påse full med förhatliga tuggummin?
Iza ville på hemvägen att jag skulle sitta bak med henne. Det hade hon flaggat för redan vid sitt förra besök och som vuxen är man synnerligen benägen att svara jakande till framtida åtgärder eftersom vi i vår enfald tror att de ska glömma. Det gör de inte! Väl hemma efter baksätesturen med lilla älsklingen klev jag ur och som varande familjens packåsna greppade jag manligt matkassarna. Här har kvinnorörelsen en hel del kvar att ta itu med för man kan inte bara plocka pralinerna ur asken man får vara med att släpa hem dem också. Det stod nu klart att Iza hade en plan. Siktet var inställt på morfar och jag skulle uppenbarligen få hennes odelade uppmärksamhet och omvårdnad denna dag. Med ett rejält grepp om de tunga matkassarna kom något som lät både som en uppfordran och en försynt fråga på samma gång från den lilla tösen. – Kan jag hålla din hand morfar? Nu var goda råd dyra men jag fann ingen godtagbar ursäkt för att inte göra henne till viljes. Hon får ibland för sig att försöka förstå min blindhet och nu skulle hon uppenbarligen ledsaga mig på det vis hon sett mormor, mamma och moster Camilla göra. Jag flyttade raskt över matkassarna till högerhanden och sträckte över vänsternäven till min ivriga lilla ledsagarinna. Aldrig har väl min lust att fälla ut käppen varit större men det fanns ingen ledig hand. I full vetskap om hur lättdistraherade femåringar kan vara så kände jag mig inte helt trygg med situationen men det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa. På tal om att bita ihop så förstärktes känslan av packåsna ytterligare av att Iza snarare drog mig framåt än att vi gick gemensamt. Min förståelse för de gäster som tyckt att jag gått lite för fort när jag ledsagat dem i mörkret på någon av mörkerkrogarna växte rejält och jag bestämde mig där och då att vara lite mer långsam och lite mindre målinriktad nästa gång jag lotsar någon genom den ljusbefriade zonen. Order om att ta till höger eller vänster kom ur min glatt pladdrande ledsagare. Osäker på hur pass styv hon var på höger och vänster släpades jag vidare men hon lät i alla fall säker på sin sak. Jag hade närkontakt med några blad från ett träd och drogs längs en buske men förutom det och en liten nätt krock med början av ett staket så gick det riktigt bra. Man kan med fog påstå att företaget flytta morfar var en framgång för Izas ledsagarservice. Hon var glad som en lärka och märkte inte att morfar inte var riktigt lika uppsluppen. Undrar om kaptenen på Titanic också stod och gnolade glatt för sig själv när han körde rakt in i ett isberg? – Nu kommer det en uppförsbacke! Den informationen var välkommen för jag vet inte om jag klarat en nedförsbacke. Ett par meter senare var jag till min lättnad hemma och bad om att bli avhäktad.
Nu förtjänade vi alla en belöningsfika och åtgärder för att genomföra en sådan vidtogs. Bakelser och chokladbollen ställdes fram och eftersom vädret var utmärkt var det verandan på framsidan som gällde. Om jag trodde att Iza nu lagt projektet ledsaga morfar åt sidan så bedrog jag mig svårt. Nu fick jag istället stränga order om att jag inte fick leta upp min plats vid fikabordet själv utan att jag måste invänta min ledsagare vid ytterdörren. Lydigt sa jag att så fick det bli men att jag måste göra ordning kaffe åt alla först. Nådigt fick jag klartecken till detta om jag skyndade mig på. Med den sista koppen klar i min hand stannade jag sedan som jag blivit beordrad vid ytterdörrens tröskel och inväntade min fortfarande glatt pladdrande men ack så stränga ledsagarinna. På bekant maner greppade hon min hand och drog mig mot fikabordet och min plats. Den var självklart bredvid hennes för det var morfars dag idag. Som det fullblodsproffs hon var så informerade hon mig vad som fanns längs färdvägen och tur var det eftersom det var minst ett par meter. Min ändalykt mötte stol och jag var säkert i hamn med en härlig bakelse framför mig och en kopp kaffe i näven. Hon hade själv ett glas mjölk och chokladbollen hon snackat till sig på bordet och nu var det hög tid för that Good Old Swedish fika. Jag han inte mer än att sätta koppen på bordet förrän en liten flickhand stack en sked i min näve. Förvånat och artigt tackade jag för verktyget och smilade mot henne. – Vilken bra dag du har idag morfar! Jag hörde på hennes röst hur belåten hon var och är säker på att hon hade ett leende från öra till öra. Med munnen full av härlig grädde log jag välvilligt tillbaka mot den älskliga lilla varelsen och tänkte att det här kommer att bli en lång lång dag.

§ One Response to en bra dag för morfar

Lämna ett svar till Franck Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>