Tänk vad kul det är att den finska rocken har etablerat sig så fint ute i vida världen och kanske är det just där de band som sjunger på engelska först måste slå igenom för de har behandlats synnerligen styvmoderligt av hemmapubliken genom åren. Det första band jag någonsin hörde som var finskt var Hurriganes och de spelade en otroligt ruffig raggarrock med taskigt engelskt uttal och för att uttrycka sig diplomatiskt var deras språkbruk fritt från oken korrekt grammatik och engelska ord kända i resten av världen. Jag kan idag se charmen med hittepå engelska och full fart framåt men då det begav sig tyckte jag bara att det lät fan. Vill man idag plåga sig och höra lika taffligt uttal från finska band kan man med fördel tvinga in 99 Eyes i örat, vars sångare med det snaraste borde skickas på språkkurs eller skjutas i gryningen. Bättre upp är kanske att skon honom och fösa in honom i en studio för att spela in en låt där han skulle få dela på sånginsatserna med Zucchero och Klaus Meine från Scorpions. Med en väl genomtänkt text skulle den inspelningen kunna leda till sjösjuka, mentala störningar och ett svårt fall av blomkålsöron. Tomtarna i 99 Eyes är dock muntra ett undantag och kvaliteten på de finska banden är genomgående hög, även om de kanske inte är de gladaste och spralligaste i musikbranschen. Det är ofta riktigt deppigt, svårmodigt och djupsinnigt, men med värme, precis som det finska kynnet.
Utbudet och bredden är numera fantastisk och från att ha haft bara tidigare nämnda Hurrigannes, Wig Wam och Tasavallan Presidentti som var åtminstone kända i Skandinavien så kryllar det idag av storheter från Mumindalen. Him, med Ville Vallo i spetsen gör depressioner till något vackert och Nightwish regerar inom operarocken och är tydligen på gång med nytt album och ny hemlig sångerska eftersom den förra gjorde slut.
Apocalyptica lyfte musiken till nya fysiologiska höjder genom Cellodelning på schlagerfestivalen och gummigubbarna och gummigumman i Lordi brakade på vackrare än någonsin. Att också Finlands bidrag i tävlingen tillhörde de bättre låtarna lägger jag också i vågskålen på plussidan och som ytterliggare ett bevis för Finlands stigande musikstjärna.
Thunderstone, Stratovarius och andra tuffingar i all ära men tyngst, vackrast och mest innovativa är dock Leningrad Cowboys med sina obetalbara frisyrer och oförutsägbara låtval. Att lyssna på dessa herrar är i sanning en resa där man kastas mellan skratt och gråt, hopp och förtvivlan och deras versioner av Sweet Home Alabama?, These Boots Are Made For Walking? och So Happy Together? kan inte lämna många oberörda.
Några nu världskända finska artister har ändrat lite på sina namn för att lättare kunna nå internationell ryktbarhet och några av de mest kända är, Osmo Osbourne, Juha Winteri, Kyllä Minouge och Led Sepponen.
Finska The Rasmus slog igenom brett för några år sedan men tänk er vad mycket intressantare de skulle ha varit om de var ett svenskt tjejband.
Det amerikanska bandet Mr. Big gjorde aldrig särskilt bra ifrån sig i Finland då p och b ibland byter plats i de finska munnarna och karriären gick på andra sidan Östersjön helt enkelt svindåligt.
Kommentera