När jag var i tonåren så kunde jag med stor framgång chockera mina föräldrar och släkt med den musik och de artister jag lyssnade på. På den tiden såg och lät alla skrämmande och underliga i den äldre generationens öron och det var som att skjuta sittande fågel att få föräldragenerationen i gungning. Jag diggade det mesta som dök upp i skivbackarna men hade en speciell platts i mitt hjärta för de artister och grupper som hade lite mer extrema texter och som verkade skriva direkt till min tonårssjäl. Rysningar av välbehag fyllde mig när The Who sjöng om ”teenage wasteland” eller när Black Sabbath målade upp en värld styrd av krigsgrisar och när Alice Cooper, som på den tiden var en grupp, beskrev vilda ungdomsförbrytare eller galna mördare var mina öron och fantasi vidöppen. När alice Cooper på slutet av 70-talet tappade stinget och gick in i alkoholdimman klev Kiss fram och blev snabbt det nya flaggskeppet för chockrocken för det fanns uppenbarligen ett behov.
Vad ska nu de stackars unga människorna komma med för att få oss härdade åldringar att skruva på oss av obehag? Ingenting som finns på marknaden idag fungerar på mig på det viset och jag gillar Marilyn Manson som nog är den som känns farligast på riktigt. Hip Hop och Rap kan fylla mig med obehag eftersom jag finner det urtråkigt med rytmiskt prat istället för sång men ingenting som dessa självupptagna herrar och damer babblar om gör mig chockad. Om jag tittar djupt in i mitt förhärdade musikhjärta så kan jag bara komma på ett scenario där jag skulle bli rejält skakad och troligen slagen ur sadeln. Om någon av mina flickor skulle övertyga mig om att de genuint hyser en djup kärlek till dansbandsmusik och dess texter. Det skulle skaka min värld i sina grundvalar och jag skulle bli tvungen att rannsaka mig själv vart i min uppfostran av tjejerna jag gick fel.
Eftersom texterna tas på djupaste allvar av dem så skulle jag också undra om de varit efterblivna hela tiden utan att jag märkt något eller om de på senare tid slagit i skallen eller ägnat sig åt djävulskt starka och personlighetsförändrande droger. Visst skall det finnas platts för alla smakriktningar och stilar men det här vill jag ändå inte vara med om. Verkligheten är gudskelov rosenröd och min äldsta dotter Camilla har redan varit på konserter med både Alice Cooper och Lordi och vi håller span på var och när Lynyrd Skynyrd lirar för de har vi en obändig lust att se. Livet är skönt, smaken är som baken och korven den har två!
Kommentera