Bloggen

”Fan också, nu kommer de allihop på samma gång igen”,
tänkte jag och stirrade missmodigt nedåt gatan. En lång rad bussar kom uppför vägen från stationshållet. Att se själva bussen var fortfarande inget problem men numret i sin lilla ruta ovanför framrutan kunde jag inte fokusera på. Vetskapen att bussar längre bak i kön ibland körde ut och förbi de andra om det inte verkade som om någon skulle kliva på gjorde mig nervös och stressad. Jag kunde inte heller tränga mig förbi de som stod i kö för att kliva på den första bussen utan fick vackert vänta på min tur.
”Vad är det här för nummer?”
Redan medan jag frågade var jag i startgroparna för att springa vidare till nästa ifall detta inte var min buss. Chauffören stirrade slött åt mitt håll där han satt bakåtlutad i sin stol.
”Det står där framme”,
Sa han spydigt. Stukad och ledsen klev jag av och blev stående på trottoaren. Jag orkade helt enkelt inte kolla de andra bussarna då jag fylldes av en stor trötthet som sakta började förvandlas till glödgande ilska. Istället började jag att gå hemåt för jag behövde tänka. Det var inte alla dagar som bussarna kom samtidigt och ibland stod jag där med någon jag kände och då var det inget problem men jag ville kunna klara mig själv. Att fråga någon främling kunde jag inte förmå mig till eftersom jag är blyg och tyckte att det var olustigt. Det stod nu helt klart för mig att något som jag tidigare bara sett som något positivt nu ställde till det för mig. Det faktum att det inte syns på mig att jag har dålig syn. Inte längre tonåring, men fortfarande med ett brinnande behov att betraktas som normal, smälta in, vara accepterad och samtidigt vara en individualist och cool kille. Att vara synskadad var inte coolt för fem öre och inte något jag ville bli betraktad som. Problemet var att jag nyss blivit betraktad som en idiot istället och det var utan tvivel värre. När jag tänkte på busschauffören bubblade ilskan åter upp i mig och onda tankar på misshandel och tortyr av det oförskämda aset upptog ett hundratal meter av min vandring.
När ilskan med god hjälp av några bortsparkade stenar fått sitt utlopp kunde jag åter börja tänka klart. Om inte de jag mötte kunde se att jag hade problem med ögonen hur skulle de då kunna veta det? Eftersom jag inte kunde förmå mig till att berätta det så behövde jag något som visade det utan att jag behövde säga något. När jag gick på krogen hände det allt som oftast att jag blev stoppad av dörrvakten.
”Ta ett par varv runt kvarteret och kom igen så får vi se vilket tillstånd du är i då.”
Då dörrvakten inte fick någon ögonkontakt med mig antog han förstås att jag var ganska påstruken. Jag såg därför till att vara spiknykter då jag ändå måste argumentera mig in och det inte fungerade särskilt bra om jag luktade alkohol. En blindkäpp var kanske svaret men fy fan vad den bar emot. Jag såg fortfarande så bra att jag aldrig skulle behöva använda den utan bara bära omkring på den för att visa min belägenhet. Var det helt korkat, eller låg det korkade i att jag inte för länge sedan gjort slag i saken? Det här tålde verkligen att tänkas på.
Skulle det ha varit helt upp till mig så skulle jag nog tänka än i denna dag men Ulf, som är min vän, musikerkollega och olycksbroder med samma ögonsjukdom som jag blev den avgörande faktorn. Även han hade nått en kritisk punkt synmässigt men var som jag ovillig att börja med käpp. Hans flickvän Marie, som är en handlingskraftig kvinna, hämtade ett par blindkäppar på syn centralen som hon gav åt honom då de var på semester i London och när de kom hem var Ulf med käpp. Kunde han så kunde jag och så blev det.

På syn centralen fick jag både käpp och en snabblektion i käppteknik som jag inte var ett dugg intresserad av. I flera år bar jag sedan omkring på en blindkäpp utan att någonsin använda den till att käppa med. Favoritmodellen för mig och många andra icke käppande käpp bärare var en teleskåpmodell. Den var mycket elegant och hade svart skaft som kontrasterade snyggt mot det vita. Hopfälld var den inte mer än en 7 eller 8 decimeter och var väldigt praktisk att ha hängande på armen eller nerstoppad i bakfickan när man behövde båda armarna. Den var skör och gick lätt sönder men om man undvek att käppa med den så höll den ganska länge.

Nu en liten berättelse ur livet som teleskopkäpp bärare.
En dag någon gång i början av 90-talet var min sambo Agneta och jag på Obs stormarknad i Rotebro för att handla. Jag som var dödligt trött på att bli påkörd av elaka kärringar och gubbar med kundvagn valde att vänta utanför kassorna. Annars snälla och timida pensionärer blir inne på ett köpcenter med en kundvagn framför sig helt galna och sittande fågel som blindstyren mejas utan förbarmande ner. Det är urtråkigt på Obs och jag började efter en stund vanka otåligt fram och åter. Tiden sniglade sig fram och jag knackade småilsket käppen mot benet. Plötsligt stod en liten rödbrusig herre mitt framför mig och stoppade mitt vankande.
”Hej, jag är varuhusdetektiv här.”
”Hej”
hälsade jag förbryllad tillbaka.
”Varför är du beväpnad?”
”Flickorna i kassorna börjar bli oroliga.”

”Va!”
sa jag ännu mer förbryllad. Han tittade menande ner mot min högerhand.
”Nä, det här är ingen batong det är en blindkäpp.”
”Oj, förlåt”
pep han nu helt pionröd i ansiktet,
”jag måste fråga det är mitt jobb.”

Det tog 20 år innan jag slutligen gick en ordentlig kurs i käppteknik och inte ens då var det med fullständigt fri vilja. Jag blev tvungen att lära mig punktskrift för att kunna märka upp mina Cd-skivor, som började bli härligt och ohanterligt många, och blev pådyvlad en del andra aktiviteter på samma gång eftersom de på syn centralen tyckte att det blev mer av en komplett kurs då. Jag kände att jag inte kunde säga blankt nej till allt och valde mellan pest och kolera, ja till käppteknik men ett rungande tvär nej till matlagning. Teleskåpkäpparna hade börjat bli en bristvara och ryktena sa att de inte längre tillverkades. När jag nu ändå gick en kurs på syn centralen så tänkte jag passa på att be om några nya då mina gamla började falla i atomer. Det visade sig dock vara sant det där med avslutad tillverkning men en enda hade de kvar på lager och den fick jag av min käppteknik lärarinna Britta. Samtidigt som hon gav den till mig sa hon att den var fullständigt oduglig som hjälpmedel.
”Den är för vek och det är som att käppa med en kokt spagetti”
Sa hon barskt och uppmanade mig att pröva några andra käppar. Jag föll till föga men gillade inte någon av de andra modellerna. Keller var den jag slutligen valde och den är en fröjd att käppa med men annars en fullständig pest. Tung, otymplig, lång även i hopvikt läge och jämt i vägen.
Nu fick jag lektion efter lektion och jag avskydde varenda sekund. Jag tränades inomhus i korridoren, i källaren och utomhus i närmiljön för att slutligen även käppa omkring hemmavid. Visst blev jag bättre trots min ovilja men något ess lär jag aldrig bli.

I min egenskap som sångare i bandet Mr. Coil, som spelar på Irländska krogar runtom i Skandinavien, brukar jag hänga blindkäppen på mikrofonstativet för att publiken ska se att jag inte ser. Även verbalt brukar jag informera om min belägenhet och att det är meningslöst att vinka, vifta med pengar, flirta eller visa brösten för jag märker ingenting av detta. Ibland fattar de och ibland kan jag stå där och skråla en hel kväll utan att de förstått att jag är blind.
En kväll på The Dubliner i Göteborg för ett par år sedan hade en tjej i publiken fått det hela klart för sig och när jag klev av scenen för att ta paus stoppade hon mig med en liten hand mot mitt bröst.
”Du ska veta att det inte har någon som helst betydelse för mig att du är blind”
kuttrade hon och skrapade förföriskt med naglarna mot mitt bröst.
”Nä, men för mig spelar det en djävla roll”
Slank det ur mig. Jag försökte faktiskt bara vara rolig men det tror jag inte att hon tyckte. Jag var nog snarare i hennes ögon nu både blind och en idiot.