Bloggen

En stor del av mitt liv var jag en glasögonorm, så nu skriver jag ner några funderingar i det brännheta och alltid lika aktuella ämnet, djur i synskadevärlden. För att inspirera mig frågade jag mina två tonårsdöttrar om de kunde komma på något häftigt djur med blindanknytning jag kunde skriva om. De grunnade en stund och sa sedan,”maskar, de är blinda.”Tack för hjälpen tjejer!

På tal om maskar så kommer jag osökt att tänka på fåglar och vårt östra grannland Finland. Jag läste i en taltidning att man i Helsingfors testar tiksignaler med näktergalssång. Det skulle vara mindre irriterande för omkringboende som i detta fall är statsbor och har en romantisk inställning till fågelsång. Själv boende i Nacka, som på Japanska betyder på landet, är jag inte lika säker på att det är en så bra ide`. Alltför många gånger har jag väckts av de flygande skrikhalsarna i den lilla skogen bakom vårt hus och jag fylls ofta av lusten att göra en Runar och ta fram bössan och skjuta ut genom fönstret för att få dem att hålla näbben. Jämfört med ett elektroniskt tikljud i två hastigheter kanske Näktergalen är att föredra trots allt, men några tankar dyker ändå upp.”Hur vet man vad den fejkade Näktergalen säger?” Fåglar må låta söta men det lär vara sällan de säger något rart. Om den elektroniska eller samplade pippin skriker,”hupp upp upp din asgam du är på mitt revir! Stick annars rycker jag skärtfjädrarna av dig, begrips”så blir alla fåglar som kan Näktergaliska på dåligt humör och allmänt stridslystna.

Om Tiksignalspippin istället sjunger ut,”puss snygging, kom och ta mig, jag är din ”kommer det att krylla av ivriga och upphetsade fågelhannar som försöker sätta på en stolpe i centrala Helsingfors. En ruskig syn när de juckar och stångar sig blodiga mot den ljuva mön som lovar så hett men är en sådan hårding till järnjungfru. I den finska huvudstaden finns det gott om övergångsställen med ljudsignaler men det gjorde det inte i Los Angeles när jag var där 1999. Den jag slutligen hittade låg strategiskt utplacerad vid en Taco Bell restaurang och lät minsann inte som någon fågel. Den lät som synth-riffet i ”Soft Cell” hitten ”Tainted Love”och kanske har ”Soft Cell” sitt starkaste fäste just där på den gatan. Det kan vara en god ide` för handikapprörelsen i Sverige att sälja in valda låtar via alla landets tiksignaler. Två tunga förslag som jag tror kan leda till ökad empati och förståelse för blindas situation är,”Walking The Dog”, och ”Den närsynta bofinken Knut”.För de döva, ”Bra Vibrationer” och för rullstolsklubben,”A Good Year for the Roses” Och “Nu är det jul igen”. Ett berömt blinddjur är Mullvaden. Namnet kommer sig nog från det faktum att de vadar i mull, men jag kan inte låta bli att för mitt inre se en liten smutsig gynnare med feta ben. På engelska heter det Mole och låter i mina öron som något en engelsk fotbollscoach, bosatt och arbetande i Sverige, skulle önska att hans lag gjorde många av i varje match.

I tecknade filmer i allmänhet och i Disneyfilmer i synnerhet har alla snälla djur stora och glansiga ögon och de elaka små stickande. I verkligheten ser det lite annorlunda ut. Katter kan ha elaka sneda ögon eller stora runda och förvånade och gillar allra bäst människor som inte vill ha ögonkontakt med dem. I mitt nästa liv vill jag bli en katt för de har bra mörkerseende och själv har jag alltid varit nattblind, och dessutom har de nio liv och det vill jag också ha för jag är en girig fan. Cockerspanielhundar har oändligt sorgsna och vackra ögon precis som på film och dessa ögon är väl lämpade för att kunna tigga åt innehavaren en rejäl fetma. Jag betackar mig för sådana ögon för det är svårt nog att hålla vikten ändå.

Min kompis på landet i Västerljung har en kanin med röda ögon och den liknar husse när han är bakfull.

Den nästan blinda fladdermusen har det inte så lätt. Den orienterar sig med hjälp av högfrekventa signaler som den skickar ut och det betyder att om en fladdermus hör en annan dito så har den även tinnigtuss. Detta i kombination med att de inte, utan fara för sitt liv, kan gå på konserter med Ozzy Osbourne gör deras liv svårt och andefattigt. 
Jag har ingen ledarhund och det finns många anledningar till detta. Jag är lite ängslig i sällskap med doggar och är alldeles för lat för att bo med ett djur som är så korkat att man inte kan släppa ut det på egen hand och vara säker på att det kommer tillbaks. Hundar luktar dessutom illa och jag misstänker att de inte duschar så ofta som de borde. Numera har vi en ledarhund mitt ibland oss när vi repeterar med Synliga och den förtätar stämningen i lokalen märkbart genom att titt som tätt bränna av de hiskeligaste luft tvåor. Till jyckens försvar kan sägas att när väl det faktum etablerats att den skyldige har fyra ben och en svanns så är det fritt fram att blåsa på för oss andra också, så de gånger vår fyrfota vän inte är närvarande saknar jag honom faktiskt. Vår lömske batterist har flera gånger vällt cymbaler på vovven och alla bandmedlemmar har klivit på honom, hunden alltså, inte på batteristen även om det kanske skulle behövas, då suckar han lite uppgivet och ibland flyttar han på sig men oftast inte. När vi tränar dans får han stå ut med att bli tjudrad för annars vill han leka på sin hundavis genom att tugga på mattes ben.

Duktiga är de när de är i tjänst men när väl selen är av är de uppenbarligen lika korkade som sina otränade rasfränder. Svansviftande, matletande, pinnjagande, dreglande och skällande tomhuvuden. Det är dock imponerande med de specialkunskaper en del besitter och den vovve jag hörde talas om som kunde leta rätt på bankomater och pizzerior fyller mig med förundran. Skulle jag nu mot förmodan skaffa mig en ledarhund så vill jag ha en som kan sniffa rätt på bra skivaffärer och rika arvtagerskor.

Min katt Bonham är ingen ledarkatt för det går inte att dressera dem till detta. Om det beror på att de är smartare eller dummare än hunden vet jag inte men har mina teorier. Född till en fri och motsträvig natur slipper katten att arbeta för mat och husrum och det talar för katten men varje gång min lilla pälsboll vill gå ut och vid ytterdörren upptäcker att det är busväder springer han ner till bottenvåningen och vill gå ut där istället. Han tror att det är bättre väder på andra sidan huset och blir uppenbarligen lika besviken varje gång. Rätt korkad alltså, men han kan gå ut och göra sina behov alldeles själv och dessutom inte i vår utan i grannens trädgård. Katten är ett vanligt husdjur bland synskadade så det är synd att den vill vara obildbar. Det tycks mig dock att vi blinda och synskadade har nog med praktiska utmaningar att lösa ändå utan att behöva följa en ledarkatt och klättra i träd, krypa i rabatter och buskage, slåss med grannen, tvätta oss 20 gånger om dagen och ändå hinna med att sova 16 timmar per dygn. Nä usch vilket hundliv, det vore en katastrof, eller som drottningen skulle uttrycka saken,”inte alls musigt.”