Bloggen

Jag har just läst ut boken, ”Tillsammans är man mindre ensam” av den franska författarinnan Anna Gavalda. Vissa böcker griper tag i mig så att jag medvetet börjar läsa långsammare för att den ska räcka längre och detta hände mig bara några få kapitel in i denna fantastiska bok. Vanligtvis läser jag oerhört fort för att komma framåt i storyn och få svar på alla frågor som berättelsen väckt men här var det varje liten händelse i sig och själva känslan i berättandet som var huvudsaken. Huvudfigurerna i Anna Gavaldons bok är visserligen några väldigt udda existenser men det är ändå vardagliga händelser och problem som för handlingen framåt. Det är känslor som är nyckelordet och jag var vid ett par tillfällen tvungen att torka bort en tår från ögat och skrattade även rätt ut vid ett par dråpliga sekvenser. Det händer mig nästan aldrig utan brukar stanna vid ett leende eller en djup suck men Anna Gavaldons stora berättarkonst och brillianta språkbruk gjorde mig värnlös. Skulle boken omarbetas till ett filmmanus skulle filmen bli otroligt fascinerande trots avsaknaden av biljakter, ond bråd död, heta sexscener och huvudrollsinnehavare som uppfyller gängse skönhetsideal.
Vill du läsa en bok utan action men där i stort sett varje liten mening och händelse är fängslande, roande, tankeväckande och oändligt vacker kan jag varmt rekommendera ”Tillsammans är man mindre ensam”. Jag fick i viss mån tillbaka tron på människans förmåga att visa medmänsklighet, omtanke och värme även när den egna tillvaron är långt ifrån enkel. Jag inser, inte för första och förhoppningsvis inte för sista gången, att vi alla är mångbottnade och komplexa varelser oavsett hur vi verkar utåt.