är det Svempa eller?

augusti 26, 2019 § 0 kommentarer

Till min egen, och alla andras, förvåning åkte jag häromdagen med sambo Agneta och min höggravida dotter Mimmi på en shoppingrunda. Det var helt rysliga affärer som skulle besökas och de saknade helt varor av ett slag som skulle intressera mig det minsta men ändå klev jag upp i bilen som vore det schavotten och lät mig föras bort som ett får till slakt.
Sällskapet var gott och Mimmi var på ett strålande humör för att vara en kvinna som var förbaskat trött på att vanka som en anka i väntan på att föda. Inte mycket kul att göra i det tillståndet och därför låg mat bra till och det i sin tur innebar att det var oerhört trevligt att bjuda henne på födoämnen. Kanske skulle dessa födoämnen leda till födande?
Ökenvandringen på IKEA avklarades så snabbt som verkligheten tillät eftersom man är tvungen att gå igenom hela affären även om man vet precis vad man vill titta på eller hämta. Mimmi fattade inte tycke för något täcke och vi drog istället vidare mot mat. Inte heller här avgick den gigantiska möbelaffären med segern eftersom Mimmi redan i bilen talat drömskt om ”Pizza Hut” och det blev just där som en lunch intogs med suckar av välbehag och lyckliga smackande.
Sålunda stärkta av ett skrovmål tog vi oss an nästa delmål bestående av Mio. Vi hade inte tagit många steg in i entrén innan en röst fick vår trio att tvärstanna. – ”Är det Svempa eller?” Att mannen var från Östergötland var solklart och jag placerade skickligt den breda dialekten till Norrköping, men det visade sig vara fel. – ”Är det Svempa eller?” Upprepade mannen och jag som fortfarande förtvivlat processade frågan hade inte lyckats få ur mig något svar. Jag hade dock kommit så långt i mina funderingar att jag förstod varför jag fått frågan. På mig hade jag nämligen en t-shirt jag fått på min födelsedag ett par år tidigare av någon som då var en nära vän och tyckte att jag var ett ämne för en sådan position. Sedan dess hade jag i min visdom och i ren välvilja kritiserat hans upplägg på sin arbetsplats där han i mitt och de flesta andra på sagda plats tyckte att han var en aning långrandig vid slutet av kvällarna. Han beslöt då att halshugga budbäraren vilket i sig är en riktig klassiker och min politiska karriär var död. Vår vänskap hade alltså fått sig en törn men jag använde alltså fortfarande min t-shirt och just denna dag uppmärksammades den av en man från Östergötland i en möbelaffär utanför Stockholm.
Frågan upprepades och han sa något om Linköping. Fakta brukar leda till klarhet men informationen om att han var från Linköping gjorde att mina tankar blev än mer trassliga. Jag hade nyligen varit i sagda stad med mitt eminenta coverband Mr. Coil och spelat på ett sextioårskalas och denne glade man kunde mycket väl varit med på festen. Denne Lidköpingsbo ville uppenbarligen verkligen veta om jag var Svempa och jag fick äntligen ur mig ett osäkert jakande eftersom jag nog trotsallt är att betrakta som någon form av Svemp. Vid det här laget kunde inte Mimmi längre vara kvar och hon vaggade skyndsamt iväg för att på betryggande avstånd kunna fnittra hysteriskt åt den dråpliga situationen. Sambo Agneta ville nog även hon smita iväg men stod rådigt kvar för att inte lämna mig i sticket och utan ledsagare på främmande mark. En uppoffring väl värd en bragdmedalj eller åtminstone en puss i påsk.
Mannen blev ännu ivrigare vid mitt erkännande och pekade på mitt bröst och talade euforiskt om Linköping och om bilbärgaren Svempa från sagda stad och om att det var jag. Att jag hade både blindkäpp och solglasögon inomhus gick honom totalt förbi men höll på att få både Mimmi och Agneta att bryta ihop av skratt. Jag var självklart tvungen att klargöra för honom att bilbärgaren Svempa inte var en skäggig blind gubbe och framförallt inte jag. Han mottog stoiskt detta besked och vi sa ett glatt farväl till varandra och gick vidare i våra liv. Jag kunde sakligt konstatera att jag är lika olämplig som bilbärgare som till president men det har i sanningens namn inte stoppat några andra sopiga gubbjävlar från att nå den politiska toppen både när och fjärran så verkligheten är inte alltid helt solklar. Det är ju faktiskt också så att bilbärgaren Svempa i Linköping kanske är en skäggig blind gubbe, vad vet väl jag?
Vår trio sammanstrålade åter och ohämmat skrattande åt det hela vidtog. För Mimmi var det extra grädde på moset att jag hade sett så otroligt korkad ut när jag förtvivlat försökt svara på den till synes enkla frågan. Det är härligt att kunna vara till glädje för sina medmänniskor och barn som ser sina föräldrar i kufiska situationer blir extra exalterade. Ett tips om ni istället vill få era avkommor att vrida sig av obehag är att dansa ohämmat. De får fullkomligt spader, jag lovar! Den nya möbelaffären avklarades och här uppstod faktiskt tycke för täcke. En visit på platsen gud glömde i form av ”Dollar Store” avslutade dagens besök i Mammons gröna dalar och jag fick till min fasa höra något av det sämsta i musikväg jag någonsin hört strömma ur en butikshögtalare. Riktigt dålig countrymusik med bleka artister och vissna menlösa låtar. På väg ut ur butiken beklagade jag mig för mina kära familjemedlemmar men de hade inte ens hört musiken. Det fanns för mycket att titta på och då är det synen som regerar. Det är inte alltid en dans på rosor att vara blind det är en sak som är säker.
Mimmi kroknade betänkligt på vägen hem och väl hemkommen somnade hon och sov som en stock fram till 17.00 då hon vaknade av kraftiga värkar. Vattnet gick och på Danderyds sjukhus, det var fullt på SÖS, födde hon kl. 20.12 en välskapt och frisk flicka. Tösen ska heta Idun och om det var IKEA, den rejäla måltiden av pizza, täckesletandet på Mio, ögonfesten på billighetsaffären eller den glade mannen från Linköping som trott sig möta en legendarisk Svempa som drog igång den efterlängtade nedkomsten vet ingen, men jag vet vad jag tror.
Jag vill varken bli president eller bilbärgare för jag är en larvigt stolt morfar för andra gången och då jag har Iza och Idun är det andra mindre än sekundärt. Grattis Mimmi, Emil och yttre omständigheter, det där gjorde ni grymt bra! Om Idun en dag blir landshövding i Östergötland så anser jag att ödet besvarat frågan om vad som äntligen fick fart på födandet, så det så!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>