Utgivet

svenwidth300Djupt inspirerad av samtal i den ljusbefriade zonen på mörkerkrogarna jag jobbar på och uppmuntran från läsare av min blogg påbörjade jag det skrivande som resulterade i min bok, ”Se upp jag hör dig!” I väntan på det stora fantastiska bokuppslaget beslöt jag att skriva om något jag kände till och som faktiskt var unikt. Min livsresa från seende till blind var späckad med allt från dramatik till humor och från sorg till glädje, det var bara att ge sig hän!

Jag gjorde upp en lista på saker jag ansåg borde finnas med i en sådan bok och öppnade även dörren för absurda och helknasiga vinklingar och utsvävningar.

Från min outgivna memoarbok plockade jag guldkornen, från min blogg de lämpliga inläggen och ur huvudet nya friska texter. Jag skrev och skrev och därefter skrev jag om det hela om och om igen. Varje gång jag råkade ut för någon dråplighet eller hörde något som fick det att rycka i min nästipp så plitade jag ner det inträffade eller tankarna och infogade dem på lämplig plats i lämpligt kapitel.

Tiden gick och så är det oftast när det inte finns någon deadline. Som en kuriosa kan sägas att en och annan spågumma och siargubbe frågade både mig och min mor när boken skulle bli klar. Ingen konstig fråga i sig men ingen av oss hade sagt att jag höll på med en, spooky!

När jag slutligen bestämt mig för att jag var klar skickade jag in mitt manus till 9 utvalda förlag och hade efter 3 månader blivit refuserad av dem alla. Ganska nedslagen hade jag under en längre period inte få ur mig några blogginlägg och självförtroendet var i botten.

En rad saker inträffade ungefär samtidigt och fick igång mig igen. Både min syster och min dotter Camilla skickade länkar till förlag där man kunde få hjälp med egen utgivning. När även en väninna gav ut en bok på ett av dessa förlag bestämde jag mig för att göra likadant.

Den dag jag hittade ett svar från min lektör så vågade jag inte öppna mailet på flera timmar. Jag var livrädd att kritiken skulle slå mig till marken men när jag väl tog mod till mig så var det översvallande god kritik som mötte mina rädda öron. Några förändringar i texten föreslogs och även förslag till ytterligare kapitel så jag gav mig åter hän. Originaltiteln ändrades även på lektörens inrådan och det som varit ”En sinnesförvirring” blev ”Se upp jag hör dig!” Lektören tyckte att arbetstiteln mer förde tankarna till galenskap än synskador och det höll jag med om.

Efter någon veckas omarbetande fick jag hjälp av Camilla att rätta till texten så att den såg riktig ut inför tryckandet och därpå skickades det färdiga manuset till en korrekturläsare.

Ett par veckor senare kom manuset tillbaka och det var då rättstavat och hade även en lista på 20 punkter som var oklara och därför ifrågasatta av korrekturläsaren. Jag gick åter igenom hela manuset och skrev om en hel del igen, bestämde mig för att nu var det klart, och skickade åter in det hela .

Jag hade en bild i huvudet som jag tänkte mig som framsida på boken men den visade sig svår att genomföra och skrotades. Jag hade tänkt mig ett huvud med de olika sinnesorganen placerade på fel plats. Inga ögon skulle finnas och på deras plats skulle öronen sitta men den bilden passade bättre till bokens originaltitel än den vi bestämt oss för. Bilden på mig som tjuvlyssnar med hjälp av ett glas genom väggen kom ur mitt huvud men den lysande förändringen av fotografiet till att se ut som en teckning var Camillas påfund. Larvigt nog fick hon bästa resultat genom en app i sin pojkvän Joels mobiltelefon, faktiskt betydligt häftigare än med hjälp av Photoshop. Jag misstänker att Camilla inte får cred i boken för att hon gjort omslaget men det är hon som i stort sett designat det hela.

När provtrycket kom via bud så var jag spänd när jag sakta öppnade paketet. Tankar på att den kunde se bedrövlig ut eller att något skulle vara helt fel med den gjorde att jag knappt vågade ta fram den. Lustigt nog så var båda mina döttrar på besök och när de fick syn på boken utbrast de i spontana utrop av glädje vid åsynen. Camilla tog en bild och skickade den till pojkvännen Joel och han textade genast, ”wow det ser ut som en riktig bok!”

Det blev alltså en bok till slut, förhoppningsvis en ”riktig” bok!