Omaka par

juli 16, 2014 § 1 kommentar

Häromdagen skulle min sambo Agneta och jag ta oss en tur till närmsta shoppingcenter i mastodontformat för lite shopping och middag. Jag som för tillfället är kraftigt allergisk på grund av de miljoner av illvilliga pollen som svävar runt i luften och av de tre charmiga kattungar som drabbat vårt hemman som en virvelvind var i dåligt skick. Det piper och gnäller i mina luftrör som vore jag ett gammalt gistet ångfartyg i storm och det är ibland så illa att gnisslet i mitt inre stör min sömn. Det händer att jag vaknar jag mitt i natten av olåten och säger åt mig själv på skarpen att lägga av men jag lyssnar sällan och väser bara trött och trotsigt tillbaka.
Nu var vi på väg och den relativt korta promenaden från vårt bo till bilen fick mig att pusta och frusta och det var oändligt tungt att andas. Med dunkande hjärta och svettig panna väntade jag på att Agneta skulle lasta in ett par prylar i bagageluckan och backa ut bilen. Hon vände sig mot mig för att säga något men brast istället ut i ett rungande gapskratt. Jag vände mig förvånat mot henne och undrade vad som orsakade denna munterhet. – Du har en röd och en svart sko på dig! Jag som alltid ställer mina skor på samma sätt och på samma ställe tittade fånigt nog ner på mina omaka skodon. Att lista ut vilka de skyldiga var krävde inte någon större tankeförmåga och bekräftade att det är klart olämpligt att ha kattungar i hushållet om man som jag ständigt försöker motverka kaos. Katter fullständigt älskar fötter och skor och för dem verkar tåbira vara kattvärldens motsvarighet till exklusiv parfym. Jag var alltför trött och andfådd för att gå hem och byta en av dojorna och klev istället uppgivet in i bilen.
En stund senare gick jag omkring i det gigantiska centrumet vid Agnetas arm och kände mig som en fullständig idiot. Jag var övertygad om att alla stirrade på den knasiga blinningen med noll koll i påklädning men så slog det mig att ingen skulle skylla på mig. Jag är ju en stackars blind kille och det är min ledsagares uppgift att se till att jag är anständigt klädd. Manligt fnittrande tänkte jag på hur alla gav Agneta onda ögat på grund av katternas lekfullhet och mitt slarv. Ovärdigt när någon annan får ta smällen efter ens egna misstag men rätt skönt faktiskt.
Tidigare samma dag hade jag spetsat in mig på min dagliga dos av ”Judys domstol” på TV men när jag slog igång maskineriet kom det varken bild eller ljud. Det förstnämnda antar jag men det sistnämnda är jag säker på och de brukar hänga ihop. Det var åter de lekfulla hårbollarna som varit i farten och busat så att antennkabeln åkt ur. Jag började ilsket morrande att försöka få kabeln på plats igen men blev så andfådd av ansträngningarna att jag tvingades att ge upp. Katterna förlät jag genast men blev rejält putt över att Agneta inte talat om vad som inträffat eftersom hon vetat om haveriet sedan tidig morgon. Det är även så att programmet med den stöddiga domaren är så kort att ett litet missöde som det här gör att man missat halva innan man fått fart på anläggningen igen. Jag satte mig framför datorn istället och gjorde mitt suraste och det är surt det. Vi är verkligen ett omaka par ibland vare sig det gäller skor eller inte, men det är väl så det ska vara och tanken på att jag skulle behöva leva med någon som är så skitjobbig som jag är rent skrämmande.
Förutom att de små vandalerna bet sönder Agnetas laddare till mobilen så var det därefter ganska lugnt. Jag tyckte att det var en gudomlig rättvisa att det var Agnetas laddarkabel som fått sig ett bett och inte min eftersom det är hon som, enligt mitt sätt att se det, är den som är slarvig och strör saker omkring sig. Usch jag är verkligen jobbig och var är min empati!?

§ One Response to Omaka par

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>