Häromkvällen kom min yngsta dotter Mimmi hemstormande och deklarerade stolt att hon bakat Lussebullar tillsammans med en vän. Ville jag ha en bulle? Det ville jag verkligen för jag är egentligen alldeles för bullbenägen för mitt eget bästa. Jag sträckte förväntansfull ut min näve men istället för den förföriskt fluffiga sensation jag förväntade mig lades något som av tyngden att döma mer liknade en tegelsten i min utsträckta hand. Jag strök med andra handen över Lussebullen och den var formfulländad, och Mimmi är i sanning mycket konstnärligt lagd, men tyngden var helt fel. Mimmi tittade på mig med hundvalpsögon och darrande underläpp och jag bet försiktigt i bullen. Smaken var till min lättnad alldeles utmärkt men konsistensen var kompakt och aningen hård.
Som en god pappa åt jag under min dotters uppfodrande blick upp hela bullen och hoppades innerligt att en veckas magknip inte skulle bli konsekvensen av min faderskärlek. Min sambo Agneta, som uppenbarligen är smartare än jag, åt ingen bulle och kunde dessutom ge en förklaring till bullarnas beskaffenhet. Mimmi sög åt sig denna information och tyckte också att nya bullar borde bakas med det snaraste men den ömma modern verkade inte lika trakterad av denna ide. Vi får väl se om det blir något bakande av närmare Lucia och jag tror att god gemenskap och bak skulle göra både mor och dotter gott för det är lite pinsamt att vår lilla dotter inte kan svänga ihop en Lussebulle vid 18 års ålder, men med lite gott samarbete i köksregionen så kan det nog bli andra bullar av.
Kommentera