Bloggen

Dragspel & julefrid

december 23, 2015 § 0 kommentarer

Ibland känner jag mig musikalisk och med tanke på att jag mestadels är musiker så vore det rätt praktiskt om det var fallet. Det har dock funnits många stunder då jag starkt ifrågasatt min presumtiva talang då jag brottats med något extra svårt sångparti i studion. Att sjunga stämmor brukar ofelbart försätta mig i svårmod och trist insikt i mina tillkortakommanden. Oftast går det dock bra och jag gläds över min förmåga att urskilja toner och intervaller men så plötsligt är det ett ok tungt att bära och leder enbart till lidande.
Vi har i Orminge en oerhört flitig gatumusikant och han står mest varje dag utanför vårt centrum och musicerar, om inte för kung och fosterland, så för en slant eller två. Det instrument han valt är inte något av de som jag har på min tio i topplista men dragspel är ändå snäppet vassare än saxofon, utom när Edgar winter blåser på eller när den nu saligt bortgångne store mannen hos Bruce Springsteen rockade loss. När man först passerar den flitige musikanten så låter det inte helt oävet men något konstigt händer ungefär två meter ifrån honom. då börjar en olustkänsla krypa på och man blir starkt medveten om att något är fel. Min sambo Agneta satte fingret på problemet idag och beklagade sig djupt över sin egen musikalitet då vi närmade oss dragspelaren. Hon konstaterade sakligt att han aldrig byter baston. Just nu är det dessutom en än värre klagolåt ur bälgen än vanligt eftersom han bytt ut den gamla ganska finska repertoaren mot en som mer passar julen. För att göra saker ytterligare rysliga i hela örat så kan han tydligen bara en enda jullåt och det var den där om bjällerklang. Alla gånger vi gick förbi honom tröskade han på med samma gamla visa. Basgången kände vi så klart igen från den gamla repertoaren men den ingav oss inte någon julefrid. Jag brukar ge honom några slantar då och då eftersom han är en kollega och arbetar så hårt men nu finns det ännu en anledning att låta lite silver flyta hans väg. Det är för mig helt uppenbart att han en gång i tiden måste ha gått kurs i dragspelande men att han tyvärr bara gick halva kursen. Den ena näve jobbar på i en beundransvärd fart och träffar påfallande ofta rätt toner. Upp och ner flyger den och hakar bara periodvis upp sig i sina klättringar. Denna hand kan i sanning leka fram otaliga melodier och när man går förbi kan han även säga hej hej till de förbipasserande. Imponerande! Det är alltså inte handen som säger hej hej utan självklart dess ägares mun för det vore ett rent mirakel eller bara konstigt och skrämmande även för en plats som Orminge. Däremot så är det så att den andra handen fastnat på en enda baston och den trycks in med ojämna mellanrum. Den dissonans som detta åstadkommer är inte att leka med och det gör att örat först luras att godta de toner som kommer strömmande för att strax efter skrumpna ihop av olåten.
Detta oortodoxa sätt att behandla sitt instruments låga register kan jämföras med att ha ett armbandsur av den gamla analoga typen med visare som står stilla. Det eländiga uret visar faktiskt en helt korrekt tidsangivelse ett par gånger per dygn och det gäller bara att hålla reda på när så att man verkligen kan njuta av den oerhörda precisionen. Nu var det som sagt en julrepertoar som gällde bestående av en enda visa som ännu inte nått riktigt ända fram. Jag misstänker att julhelgen är lite för kort för att han ska hinna få riktig kläm på låten i fråga och då kommer det att låta likadant nästa år vid den här tiden. Det är därför livsviktigt för allas vår trevnad att ni lägger några slantar i hans hatt då ni är vid Orminge centrum så att han med det snaraste kan gå fortsättningskursen i dragspelande. Det kan även vara så att hans läderband som ska hålla upp makapären är så slitet att ett stadigt grepp med den ena näven är nödvändigt för att inte pjäsen ska gå i backen. Vilken än anledningen är så lätta på lädret innan kulturen förgås. Det är också så att jag faktiskt gillar att han står där med sin bälg och ger lite drag åt det trista lilla centrumet. Hellre en gatumusikant med stora utvecklingsmöjligheter än ingen gatumusikant alls!
Det är jul och då bör man vara positiv och därför kan jag med glädje meddela att dragspelet aldrig verkar vara ostämt. Skulle det istället varit en gitarrist som huserar i byn så skulle det med vårt lands stora temperatursvängningar varit mången krokig strängs tveksamma tonlägen som fyllt våra hörselgångar.
Det är alltså juletid och eftersom snö är en bristvara i år så är alla tillskott till den rätta julstämningen varmt välkomna. Att oset från griljerade skinkor ligger som en Lützendimma över nejden och att alla människor man möter ser glada och inte alls stressade ut är fantastiskt inspirerande. Det är skönt att slippa ta det svåra beslutet om vilken parkeringsplats man ska välja då man ska armbåga sig in i Orminge centrum för den sista panikshoppingen. Det ligger en särskild sorts lycka i att mot alla odds faktiskt finna en plätt att ställa sin bil på och än mer så när det sker framför näsan på en gubbe röd av ilska i en större lyxbil. Då kan man stärkt till kropp och själ kliva ur sitt fordon och möta både idoga dragspelare och arga tanter som använder sina kundvagnar som vore de gjorda av pansar. Grannar granar och förväntansfulla barn redo att helt skita i mor och fars förmaningar om att inte ta emot godis och andra saker från främmande karlar som verkar suspekta bäddar även det för en fin och fröjdefull jul. Sambo Agneta har de senaste dagarna legat i som ett skållat troll men förhoppningsvis aningen sötare. Både just sötsaker sill och andra maträtter har trollats fram med kryddning i form av uppgivna stön och morrningar. Matos och osande eder i en skön symbios har förgyllt vårt hemman och det enda tveksamma är hennes bidrag i form en alldeles speciell arom i vårt luftrum efter det att hon testat den nya innegrejen rostad grönkål. Jag måste dock erkänna att hennes bidrag väl matchar dragspelarens bjällerklangande.
Till sist några visdomsord från en annan musiker nämligen Frank Zappa. Det kan verka överflödigt just nu men innan man vet ordet av så vräker eländet ner och frestelsen kan bli stor. ”…don’t eat that yellow snow…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>