Bloggen

Det kom liksom bara upp..

augusti 4, 2014 § 1 kommentar

Bild på Iza

Yngsta dottern med sitt 2-åriga barn hade varit på besök i ett par dagar och det hade inneburit bråda tider för sambo Agneta i sin roll som mor och mormor. Högt tempo och kul men också stökigt och smutsigt i vår annars lugna vrå.

Som en trimmad Duracellkanin flög den söta lilla ungen omkring i vårt hemman, babblade oupphörligt och höll alla fullt sysselsatta hela tiden. Detta toppat med en värmebölja och några fullständigt sjövilda kattungar gjorde att Agneta var totalt slutkörd då barnbarnet äntligen somnat för natten ganska sent på lördagskvällen. Barnets ömma moder hade rymt fältet för en träff med kompisar på byn och Agneta hade tagit hand om nattningen. Det hade gått bra även om lilla Iza hade berättat hela sin livshistoria, tur att hon bara är 2, och skickat Agneta på otaliga ärenden efter vatten och snuttedjur. Äntligen rådde frid och Agneta gnuggade med välbehag ner gumpen i soffan och fixerade trött ögonen på dumburkens mediokra sommarutbud. Det var obeskrivligt skönt och hon log belåtet där hon sakta dåsade bort.

- Mommo mommo kom mommo!

Agneta satte sig klarvaken upp för det hördes klart och tydligt att den lilla tösen verkligen behövde sin mormor. I en flygande fläng rusade Agneta upp för trappen och in i sovrummet där hon fann olyckliga flickan mitt i en totalt nerspydd säng. Sängkläder, kudde, snuttar, mjukisdjur och inte minst Iza själv var nerstänkt med det som tidigare under dagen inmundigats av det arma flickebarnet. Det som nu uppkommit via ingången istället för via utgången var en gräslig syn. Oidentifierbart kladd blandat med majskorn chips och färgglada karameller från en tysk affärskedja. Agneta som har ett ont öga till sagda tyska butiker gav genast skulden för barnets uppkastningar på dessa.

Saneringsåtgärder vidtogs och Iza tittade först bara storögt på. Mormor såg inte helt glad ut och flickan som efter att ha tömt sitt maginnehåll åter mådde prima ville gärna hjälpa till och göra mormor på gott humör igen. Hon grunnade en stund och kom sedan ihåg hur hon ett par veckor tidigare varit ute på landet och där gnuggat smuts från en veranda. Hon hade den gången fått massor med beröm för sin insatts av husägarna och nu såg hon chansen till att åter igen samla pluspoäng. hon gav sig iväg på ivrigt snabba ben och hämtade den sortens diskkuddar som hon sett morfar använda på smutsiga tallrikar, och inte bara en utan ett helt paket. Hon började ivrigt smeta runt i sörjan på samma sätt som mommo men fick inte riktigt den positiva respons hon tyckte sig förtjäna. Mormor sa snälla saker men såg fortfarande inte helt lycklig ut.

När barnets moder kom hem senare på kvällen och gick för att titta till sin avkomma så hittade hon bara en barnsäng utan madrass. Hon letade och hittade slutligen sin lilla guldklimp sovande bredvid sin snarkande mormor. När sedan jag kom hem efter ett bröllopsgig flyttades Iza in till sin mammas säng och vi kunde alla ge oss hän i en härliger vals med John Blund, men denna stördes efter någon timme av ett sjudundrande åskoväder. Min sömn avbröts, Agneta slog upp sina blå i förfäran och mamma Mimmi vaknade även hon. Iza ryckte till ett par gånger men till allas förvåning sov hon sig igenom regnet och olåten.

Nästa dag vaknade vårt hushåll till en ny dag och piggast av alla var den nya distriktsmästaren i 100 meter kräkla. Som vanligt på söndagar så gjorde vi ett besök hos Agnetas mamma Mary på äldreboendet. Hon och Iza finner stor glädje i varandras sällskap trots åldersskillnaden på 92 år och vi hade en trevlig fikastund. Jag frågade Mary om det var varmt på hennes rum och hon sa att så var fallet men att hon hade fått låna en fläkt av barnbarnet Sussie. Den gjorde stor skillnad sa hon men hon hade den inte på hela tiden. Mimmi undrade om det berodde på att hon inte kunde höra någonting då fläkten var igång. Då log den slagfärdiga gamla damen och sa. – Jo jag hör fläkten!

Detta uttalande belönades med en rejäl skrattsalva och när Iza strax efter kom med ett lyckligt utrop var manegen krattad för ytterligare munterheter. hon hittade en leksak med Nalle Puh på och kallade den berömda sagobjörnen för lille Bu.

§ One Response to Det kom liksom bara upp..

  • Johnny Ekström skriver:

    Hej Sven. Blev Morfar för cirka tre månader sedan och ser med bävan fram emot när lille Lukas ska börja köra rodelbana här hemma.
    Har precis läst ut din bok ”Se upp, jag hör dig.” Känner igen mig i den beskrivning för jag är också en sån där rp:are. Har lite synrester kvar. ljus och mörker. Lampor är mina fyrar i tillvaron.
    Jag är …hm, vet inte om jag ska kalla mig för författare men jag har skrivit två böcker och ett antal noveller. mina noveller har blivit utgivna på Amazon av ett litet förlag. min första bok ligger ute på förlag. får se om någon nappar.
    Skriver mest för att det är så himla kul att berätta historier. skrev in min adress till min blogg. Det är inte någon synblogg precis. Skriver mest om att skriva.

    Just nu deltar jag i en novelltävling som finns på kapitel1.se. en utmärkt sajt för oss som skriver.

    Kan berätta att jag bor i Skåne men är inte någon urskåning, utan kommer ursprungligen från Nynäshamn. Jag bor inte långt från där du tydligen har bott ett tag, Skurup. Bor nu på en gård på Österlen. Närmare bestämt utanför Smedstorp.
    Ha det gott och Keep on rockin’
    Johnny.

Lämna ett svar till Johnny Ekström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>