Bloggen

Låt mig få börja med att konstatera att ingen blodspillan krävdes vid avhysandet av den ovälkomna husockupanten. En viss beundran kände jag för densamma även om det självklart inte går att ha den boende hos oss. Att den valde att boa in sig i en gammal skivspelare är ändå något jag som inbiten diskofil blir lite smått avundsjuk på och verkligen kan förstå.
Till min hjälp att fånga inkräktaren hade jag en insatsstyrka i form av dotter Camilla och hennes sambo Joel. En mur byggdes upp så att bara ett begränsat utrymme fanns för musen att smita på och denna mur, en löjligt liten sådan jämfört med vad Trump vill ha, utgjordes av ett par kartongbitar och en tavla sambo Agneta fick på sin födelsedag förra året. Hon har tänkt att sätta upp den sedan men sedan har ännu inte infunnit sig. Att flytta in hos oss kan med fog betraktas som att skita i det blå skåpet även om den första undersökningen i jakten snarare påvisade att musen skitit i den ljusbruna skivspelaren. Som en god och samvetsgrann djurpolis knackade Joel på och anropade musen. Den hade alltså chansen att självmant ge upp och komma ut med tassarna över huvudet men valde att ligga kvar och trycka långt inne i lådan. Camilla ifrågasatte starkt åtgärden och tyckte att Joel istället skulle öppna dörrarna och jaga ut ockupanten. Med viss tvekan gjorde Joel som Camilla ville men förhöll sig en smula avvaktande eftersom han ännu inte sett vilken storlek av skadedjur vi hade att göra med. Efter ett visst vickande på skivspelaren och blåsande däruti såg plötsligt Joel musen och lät uppenbart lättad då det visade sig vara en mycket lite grå sådan. Strax därefter såg även Camilla bytet och nu intensifierades jakten märkbart. De haffade rådigt rådisen på några få minuter och den satt snart arresterad i en genomskinlig plastburk. Att denne blinde mans ruskigt vältrimmade öra lokaliserat var musen befann sig och därmed kunde peka ut platsen är en starkt bidragande orsak till det snabba infångandet.
Tur och skicklighet i en skön symbios skulle jag vilja påstå eftersom vårt team saknade klassiska instrument som flöjt vid insatsen.
Väl infångad fotograferades musen till brottsregistret och för att den var så söt. Resolut travade sedan delar av teamet ut mitt på gården för att släppa förövaren fri eftersom fängelsedomen bara var villkorlig. Camilla lyfte på locket och musen tittade förfärat upp på henne med sina små pepparkornsögon. Camilla glodde hänfört tillbaka men då spratt plötsligt musen till och hoppade rakt upp i luften. Camilla och Joel trodde knappt sina ögon när de såg hur högt den kunde hoppa. Vi trodde att det bara var katter som gjorde på det sättet och så imponerande högt. Musen landade lyckligt och väl och sprang sedan för sitt liv och försvann.
Jag tackade hjältarna C & J och tänkte läsa luslagen för mina odugliga katter men kom på bättre tankar. Katter brukar anklagas för att vara grymma och leker ofta med sina byten innan de gör processen kort med dem. Detta gäller uppenbarligen inte mina rara kissemissar som däremot uppvisat en rent oväntad pacifism. Kanske är det just jag som har världens snällaste katter och tusan vet om de inte rent utav är vegetarianer. Imorgon ska jag fylla deras matskålar med salladsblad och morötter för att få klarhet i saken. Vill de åter igen ha vanlig kost så får de bevisa att de faktiskt är katter och inte avancerade pälsmössor.
Så skrev jag men så kom sambo Agneta hem från sin semesterresa på Kanarieöarna och utanför vår ytterdörr låg den lilla musen och hade förpassats till mushimlen. Trots våra mödor att humant avhysa hyresgästen så slutade det ändå med att den fick sätta livet till. Sorgligt men nu slipper i alla fall mina katter leva på salladsblad och andra grönsaker som med förlov sagt passar dåligt med deras matsmältningsorgan. Naturen hade sin gång och grym är den!