För några år sedan fick vi nya grannar men här hos oss är det inte alls som man ser i många amerikanska TV-serier att folk välkomnar de nyinflyttade med en paj eller en sockerkaka utan det blir, trots att våra hus sitter ihop, i bästa fall ett förstulet hej. Jag hade inte talat med någon i den nyinflyttade familjen men visste genom mina egna spioner att det var ett relativt ungt par med två ganska små barn, en av varje kön. När jag en dag skulle gå min dagliga promenad till vår brevlåda två meter bort och på utsidan av vårt förråd mötte jag de två barnen. De stod någon meter bort och avhandlade något när jag plötsligt dök upp och ivrigt började vittja brevlådan på jakt efter ljuvliga skivpaket. Jag hörde att de var där och vände huvudet åt deras håll och sa leende hej. Deras reaktion på min vänliga hälsning blev kraftig och omedelbar och de skrek rätt ut som om någon stuckit kniven i dem. Jag stirrade blint men storögt åt deras håll och då sprang de iväg som skrämda kaniner vrålande för full hals.
”Han är blind! Han är bliiind!”
Jag blev så full i skratt att jag knappt kunde ta mig tillbaka in i mitt lugna bo. Som jag påpekat tidigare så är det inte precis så att man presenterar sig i ett radhusområde som det här men om någon individ sticker av på något sätt så kan du vara övertygad om att alla vet vem det är, och som kvarterets blinde man hade nog föräldrarna pratat med barnen om mig. För att förhindra att jag av misstag skulle krocka med knattarna så hade nog deras mor och far sagt åt dem att akta sig om de såg mig komma ångande. I de nyinflyttade barnens öron blev jag kanske därmed likställd med fula gubbar och främlingar med gottpåsar som båda är något en liten parvel bör iaktta med största misstänksamhet och vore jag en av ungarna så skulle jag också efter denna varning springa för livet om den där blinde dök upp. Numera är mina grannbarn inte längre så lättskrämda då de vuxit och dessutom vant sig vid min anskrämliga uppenbarelse och låter när vi möts faktiskt mest trevliga och söta. Mer normalt, ja, men inte lika underhållande. Allt hopp om att få skrämma barn är dock inte ute eftersom det för några få veckor sedan flyttade in en ny familj på vår andra sida och de har två små gossar. Har jag bara aldrig så lite flyt så är de räddhågsna och ängsliga av naturen och då kommer den ruskiga blinda farbror som är jag att skrämma skiten ur dem och det ser jag fram emot.
Kommentera