Bloggen

Stavhoppning

augusti 23, 2008 § 0 kommentarer

I väntan på att ge mig iväg till världsmetropolen Södertälje och en bandrepetition satt jag framför burken och lyssnade på stavhoppsfinalen. Precis innan jag var tvungen att ge mig iväg så vann en kille och han sprätte iväg nästan 6 meter upp i luften och det fick mig att fundera över en rad saker. När jag fortfarande såg så var jag förskräckligt höjdrädd och fånigt nog har den rädslan dröjt sig kvar i mig även om jag inte längre kan se skräckinjagande syner från höga platser som balkonger och stolar. Den ilande känslan i magen och hur ballarna dras in i kroppens skyddande inre kommer dock inte lika ofta över mig men det händer och är otroligt obehagligt så hur kan någon frivilligt använda en hävstång för att kasta sig högt upp i luften? Det är med darrande ben jag minns hur jag i badhuset skräckslaget stirrade ner de 5 metrarna fråntrampolinen och ner i poolen och vissheten att om man inte dog på fläcken vid nedslaget så skulle det göra så ont att man önskat att man gjort det. Jag dök ändå modigt och trots min rädsla även från en trampolin på 10 meter och det var som om någon bankat en paddel i huvudet på mig.

Det är lätt att förstå att en idrottsutövare väljer vissa sporter för de har sköna inslag som ger ro och är som ett balsam för själen. Ett exempel är längdhopp som sker på en helt ofarlig höjd och man behöver inte springa särskilt långt. Man tar sats, springer en kort intensiv sträcka, stampar till mot brädan, studsar iväg och när man sedan landar så är det i en sandlåda som är en trygg och varm plats man känt till och älskat sedan barnsben. Det är alltså idel njutning och har man presterat ett bra resultat kan man utan skaderisk vifta med armarna och hoppa upp och ner av glädje och om man hoppat alltför kort kan man bygga ett schysst sandslott tills det att någon ilsken funktionär schasar bort en eller några vänliga män i vita rockar leder en till en lugn och trygg plats.

Hur kommer det sig då att någon ens kommer på tanken att börja med stavhopp?
Började det månde på en gymnastiklektion där tanken från lärarens sida var att alla skulle få chansen att pröva på en friidrottsgren och den late, långsamme och inte speciellt intresserade kraken som inte snabbt nog rafsade åt sig en kula, diskus eller ett spjut plötsligt fann sig stirrande dumt på staven som var det enda verktyg som låg kvar på gräsmattan. Kanske hånflinade majjen och det var enkelt att läsa hans tanke. ”Du vågar aldrig prova din ynkrygg.” ”Det gör jag visst”, tänkte den saktmodige kanske och därmed var tärningen kastad och staven upplockad.

Om allt går som det ska vid ett hopp så åker man uppåt och framåt och landar mjukt och fint och helst inte på huvudet på andra sidan ribban men om staven går av eller om balansen är usel landar man utanför mattan och slår sig sanslös. Den smärta som detta åsamkar den oskicklige är dock ett intet mot smärtan i att vara en aktiv stavhoppare i allmänhet. Resan till och från träningen är ett rent helvete eftersom den fördömda staven är förfärligt svår att få av och på bussen. Under resans gång får den lov att ligga i bussens mittgång och alla kliver och snubblar på den och utövaren möts vid dessa transporter av idel onda ögon och hårda ord. De som du trodde var dina sanna vänner kallar dig inte längre vid ditt rätta namn utan du går numera under benämningen Ivanhoe. Att få till den rätta tekniken tar åratal och stavhoppning är inte någon brudmagnet så det är ensamt och ribban sätts alltför ofta i darrning. De tråkningar en stavhoppare utsätts för i skolan och särskilt då på rättstavningslektionerna kan ibland fylla utövaren med hopplöshet. Läget är dock inte helt förtvivlat för en dag kliver de 10-12 bästa av de tusentals utövarna runtom i världen in på OS-arenan och där sitter 90000 förväntansfulla åskådare och tittar på, åtminstone tills löparna gör entré. Dessa gyllene idrottare är hjältarna trots att de aldrig behövt släpa på mer än ett par löparskor och inte vet ett skit om hur det är att tråckla ombord en helvetes lång stav på en buss eller hur det känns att landa strax utanför mattan från 6 meter. Det är vid de här tillfällena som stavhoppare bittert brukar tänka att de borde ha lyssnat på farsan när han föreslog att de skulle ägna sig åt backhoppning, maratonlöpning eller göra karriär som bandymålvakt. På tal om smärta så kanske någon borde berätta för våra häcklöpare att det är meningen att man ska hoppa över häckarna och inte bara kubba rätt på, men det är klart att de är förvirrade för de har faktiskt inte fått några stavar av lagledningen utan möjligen bara en och annan pekpinne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>