Bloggen

Med ett stadigt grepp om min dotter Camillas arm så begav jag mig iväg mot Stockholms nöjesfält nummer 1, Gröna Lund. Nu låter det som om jag bara hade armen med mig men hela min dotter satt fast på densamma och därmed hade jag en förträfflig ledsagare till mitt förfogande.
Inga problem tillstötte under resan eller på Grönan, men däremot en rad av hennes kamrater.
Vad fick nu mig, Camilla och hennes unga polare att besöka nöjesfältet denna onsdag?
Att jag ville åka dit är inte så konstigt eftersom jag är gammal nog att så sakteliga börja gå in i barndom igen, men Camilla och hennes gäng hade faktiskt varit där även på tisdagen.
Svaret är lika enkelt som självklart, reggae!
Precis som de gamla uvarna i ”The Rolling Stones” och ”The Beach Boys” så firar den fantastiske reggaekungen Jimmy Cliff 50 år som artist. Han har visserligen haft en rad hits under årens lopp, men den största kom redan 1969 och bar den härliga titeln, ”The Harder They Come.” Inte helt aktuell alltså och jag trodde att någon trängsel inte var att räkna med, men oj vad fel jag hade.
Det var en stor och oerhört taggad publik som välkomnade Jimmy Cliff och hans eminenta orkester och kör.
Till min förfäran lät han inte så bra till att börja med och hade påtagligt svårt att pricka tonen. Det bättrade sig dock ganska snart och hans publikkontakt var anmärkningsvärt bra. Det här var uppenbarligen en mycket rutinerad underhållare och det var en ren fröjd att få vara med när Grönan förvandlades till ett enda stort glädjeparty.
Det luktade fish & chips vilket är trevligt men ger inte riktigt rätt feeling. I låt 4 kom dock den rätta aromen då det tvivels utan tändes en och annan joint i publiken. Jag är verkligen ingen förespråkare för narkotiska preparat men det blev onekligen mer reggae när det luktade ganja. Hövdingar klipptes, bandet kokade, publiken gungade och sjöng med, och som om inte det hade räckt så dansade gastarna från spökhuset på balkongen. Det slår mig i skrivande stund att det kanske inte var några vanliga vålnader och monster utan ett gäng haschtomtar som gav järnet till den oemotståndliga och livsbejakande musiken.
1,5 timme höll festen på och det hade nog hållit på ännu om publiken fått råda för entusiasmen visste sig inga gränser.
En liten men hård och välriktad känga vill jag dock ge åt ledningen på Gröna Lund som under konserten lät en rad gungor och karuseller fortsätta gå. Girigt i överkant och respektlöst mot en världsartist och en betalande publik.

Efter giget begav vi oss till krogen Imperiet belägen i skatteskrapan, en paradox i sig.
Jag beställde en taxi och satt på uteserveringen och inväntade droskan. På utsatt tid ringde det i min mobil och ett främmande nummer i displayen gjorde klart för mig att det var taxin som var försenad eller inte hittade alls. När jag svarade la den djupingen precis på och jag ringde genast själv upp.
Jag hamnade på en telefonsvarare, och försökte genast igen, men med samma klena resultat.
Camilla, en kompis till henne och jag begav oss runt hörnet på byggnaden för att försöka hitta den borttappade bullen. Efter att ha frågat några taxibilar längs vägen hittade vi slutligen min bil och jag sa till chauffören att jag försökt ringa tillbaka. Då ljög den fan utan att blinka.

”jag hörde inte för jag har mobilen på ljudlöst.”

I själva verket satt det arselet och snackade med en kompis, och det fortsatte han med under hela resan till Orminge. Jag blev förbannad när jag insåg vad som hänt, och hade jag varit själv så hade jag aldrig hittat till bilen. Det är hans jobb att hitta mig, och det är dessutom förbjudet enligt färdtjänstavtalet att tala i mobiltelefon med kund i bilen.
Rejält sur kom jag hem och möttes av en liten kattunge som uppenbarligen hade saknat mig jättemycket. Hans totala kärlek och uppskattning av sin husse gjorde att jag åter fick tillbaka det goda humöret från konserten och klippte, nej inte en hövding, som en god kattägare upp en försvarlig portion torsk åt min lilla skyddsling. Man kan alltså här konstatera att för honom var det mer stilriktigt med fisklukt än doften av reggaetobak.
Även de två äldre katterna fick en laddning godsaker och allt var frid och fröjd ända tills klockan 6 då jag åter blev biten i fötterna, hårbollarna var hungriga igen. Som det gamla ordspråket säger.

”Har man tagit katten i båten så får man portionera honom iland.”

För att visa sin uppskattning över mig så har den lilla kissen hjälpt till när jag skrivit detta genom att med jämna mellanrum kliva på tangentbordet med ibland häpnadsväckande resultat. Känns jobbigt att bli brädad av en kattunge, men han har lyckats göra alla möjliga konstigheter med texten som jag har haft stora svårigheter att rätta till.
Påminner om när jag själv började med datorer och på något outgrundligt sätt lyckades ställa till det så att alla bokstäver hamnade på fel plats på tangentbordet. Det var hur konstigt som helst och datorn var helt obrukbar. Den datatekniker som skickades ut för att hjälpa mig var djupt bekymrad och även en smula imponerad. När han efter ett par timmar lyckats lokalisera och rätta till felet hade jag på känn att han ville säga åt mig att inte göra så någon fler gång. Problemet var bara det att jag inte hade en aning om vad jag gjort. Svårt att lova då vill jag lova!