Jag gick på bio igår tillsammans med min dotter Camilla och hennes colombianske pojkvän Emmanuel och rullen vi valde var den nya filmen om tempelriddaren Arn. Camilla och jag visste inte riktigt om Emmanuel skulle uppskatta en film med ett gäng nordbor iklädda konservburkar och viftande med svärd, och rent historiskt så är ett sådant beteende inte något någon från hans forna hemland borde se med blida ögon på, men han tittade på den första filmen på DVD innan vi for iväg på 2: an och han gillade faktiskt båda två. För att orka med den långa filmen stärkte vi oss på en utmärkt grönsaksrestaurant kallad Texas Burger och den kan jag varmt rekommendera.
Jag tänker här ge en resumé och för er som inte vill gå på filmen i fråga så får ni ett hum om hur den är och för er som tänkt se den så är det nog ingen fara att läsa det här eftersom jag faktiskt inte sett den.
Den tappre tempelriddaren Arn är kvar i det heliga landet men hans tjänstgöringstid är snart till ända men hans nya chef är ett riktigt praktarsel och påtvingar Arn mängder med övertid och han får inte det utlovade avgångsvederlaget. Order ges om en affärsresa som visar sig vara en riktig ökenvandring och som slutar med att araberna gör Kebab av allihop utom Arn som istället får fett med cash av arabernas ledare saladin. Kanske får Arn dessa stålar för att han inte skall vara ledsen över att han inte är ens hälften så snygg och orientaliskt mystisk som Arabledaren med de outgrundliga ögonen som är som vackra skalbaggar. Jag är som allom bekant blind och kan varken se snygga karlar eller kameler och bedömningen av herrarna kommer därför från min andra dotter mimmi som påstår sig ha god smak i män. Saladin skulle bli ett alldeles utmärkt namn på en grönsaksrestaurant och faktiskt mycket bättre än Texas burger. Med fickorna fulla med guld beger sig Arn mot norden och med sig har han ett gäng välutbildade invandrare.
Hemma i kalla norden går Arns gamla flamma otåligt omkring i klostret där hennes tjänstgöringstid också snart är till ända och där hennes närmaste chef, tillika abbedissa, snart ruttnar ur totalt och dör av ilska. Plötsligt en dag står Arn utanför klosterporten och hans käresta tittar ut och ser honom och hans arabiska polare. ”Jaha, han har varit i Rinkeby hela den här tiden”, tänker hon och de pussas, kramas och beskådar sin nästan vuxna son. Det blir strul, släktgräl, giftermål, prassel i sänghalmen och fler barn och ny bostad.
Som komiskt inslag i filmen har regissören använt sig av ett i Sverige väl beprövat knep nämligen norrmän. En glad och käck kille från Norge är kul i sig men man har här gått ännu längre och blandat in även en Kamel och de härliga nysvenska araberna är med i nästan alla scenerna med den norska plåtburksbäraren.
Varje gång det är fest i filmen så låter det som ett gig med Nordman och även de arabiska musikerna rockar fett, men att döma av den reaktion de får blev de nog orättvist svartlistade på alla medeltida radiostationer. Musiken är genomgående spännande och kanske typisk för den musikflora som frodades i norden och mellanöstern före Gasolin, Flamingokvintetten och Ester Ofarin, men den ylande kvinnorösten som dyker upp så fort det är lite känsligt eller sorgligt blev i längden rätt påfrestande för mitt ystra svenska sinnelag.
Åren går freden tar slut och ungefär som i hockey så gör svenskarna mos av danskarna men Arn omkommer efter en O-schysst tackling. Frun gråter, sonen axlar mansrollen och den olidliga sångerskan i soundtracket ylar ännu en gång tills texten rullar och Marie Fredriksson sjunger en mesig balad.
Visst är det en bra film med många härliga och välbärgade riddare men oss emellan så föredrar jag trots allt fattiga ridare med lingonsylt.
Kommentera