Bloggen

Den här julhelgen började minst sagt skakigt och jag åkte på en renande och rejält uttömmande magsjuka. Vill inte gå in på några smutsiga detaljer men jag uppnådde en härligt låg och fin matchvikt inför julens garanterade överkonsumtion av allehanda välsmakande och onyttiga födoämnen.
Mina barn anklagar mig för att vara fixerad vid min vikt, men jag svär att jag inte drog på mig kräksjukan med flit.
Jag är som allom bekant man så det var otroligt synd om mig när jag var ofärdig. Sympatiyttringar, dock bara verbala och via telefon, haglade över mitt stackars jag, och jag måste medge att jag njöt en smula av de värmande omsorgerna från omgivningen.
Säg den lycka som varar beständigt och natten innan dan före dopparedagen insjuknade plötsligen sambo Agneta. Ett fasligt rännande på grund av rännande var hennes arma lott och jag var plötsligen familjens friskaste, trots darriga ben och utebliven aptit.
Agneta var utslagen, men det skulle bli värre!
Telefonen ringde och yngsta dottern Mimmi fyllde mitt öra med nyheten att hon spytt som en räv hela natten. Jag som tappade luren då jag skulle svara var nästan ledsen att jag hittade den igen.
Nu var julfirandet i sanning hotat och ingen tyckte längre synd om mig.

”Härmapor!”

Tänkte jag bittert när jag till min egen förvåning, mol allena, lyckades äta ett par skinkmackor.
Innan Agneta gick in i koma för resten av den dagen ringde hon runt till berörda parter och informerade om vår belägenhet.
Vår äldsta dotter Camilla tog beskedet som en man och grät en skvätt.

”Nu blir det ingen jul!”

Ulade den unga damen förtvivlat, men när jag talade med henne ett par timmar senare hade hon blivit ganska saggig i kistan hon med och var inte längre orolig över att få magsjuka eftersom hon uppenbarligen redan hade en släng av sleven.
Värdparet, Agnetas systerdotter och hennes man, där vi hade tänkt tillbringa julafton informerades och vår medverkan inställdes. Det var tydligen sant som det heter i den gamla bluesdängan, ”…nobady loves you when you’re down and out…”, men så visade sig detta vara helt fel.

”Kan ni bara ta er på benen och orkar komma så tar vi chansen.”

Familjesammanhållningen stod som spön i backen och vi koncentrerade oss på att tillfriskna för att kunna medverka vid nästa dags begivenheter. Under tiden han även Mimmis pojkvän Jocke insjukna och han var även bakfull som en bäver så honom var det synd om. Det tyckte i alla fall han. Mimmi som var totalt urlakad efter nattens prövningar fick ingen hjälp av honom under den till synes oändliga dagen med deras kanonpigga dotter på 9 månader. Tror inte Jocke fick många ord av tröst från sin käresta den dagen, och Mimmi var nog inte heller världens mest förstående, kreativa och pedagogiska mamma.
Otroligt nog lyckades alla ta sig samman och anlände till julaftonsfirandet lagom till den numera nedklippta versionen av Kalle och hans vänner på burken.
Negerdockan, blondindockan och andra olämpligheter vi utsatts för i en ryslig massa år var bortklippta men nog tyckte jag att det fanns mer att göra och är tämligen säker på att nästa års version blir betydligt kortare än årets upplaga. Fimpa bort den där pedofilbjörnen som förleder den halvnakna pojkstackaren. Den sluga djungelbjörnen utövar även våld och inslagen med s & m är ruskigt realistiska. Det uppmuntras även till lathet och ätande av en hel del otäckheter bland annat insekter och är ett solklart fall för socialstyrelsen.
Invandrarna som är glada och sjunger i ”Lady och Lufsen” är söta, men att låta hundar äta hur som helst på restaurang är väl magstarkt, men kanske ett föredöme med tanke på den hårda kamp som ledarhundsförare fört under de senaste åren. Dessa vältränade arbetsdjur är ovälkomna på var och varannan restaurant och det är nog bara den tama diskrimineringslagstiftningen som gjort att detta fått fortgå ostraffat så här länge. Vad jag förstå så har hälsovårdsmyndigheterna för länge sedan gett dispens, men vad hjälper det? Vid närmare eftertanke så får nog hundrullen vara kvar oklippt. Tony klarar inte språket särskilt bra men kan man snacka med hundar saknas det då sannerligen inte talang. Stå på dig Tony så kan du med tiden bli tv-stjärna.
Att sno pengar från andra är olagligt oavsett den moraliska aspekten och jag är orolig för våra barns rättskänsla om ”Robin Hood” får fortsätta med sina rövarstråt varje julafton. Att den rackaren efter sina stölder gör alla vänner, bekanta och fattiga till hälare tycker inte jag förbättrar det hela nämnvärt. Den ohederlige munken kommer att ställa till det i våra ungas sinnen så att de med stor misstänksamhet kommer att betrakta sina ömma föräldrar då de prisar gud för skatteåterbäringen nästa gång.
Det verkar faktiskt krylla av olämpligheter i Disneys tecknade spektakel.
Är det lämpligt med en film om tjurfäktning?
Är det rätt att visa dvärgar med så vissen klädsmak och som har mössorna på sig inomhus?
Är det passande att dessa dvärgar efter sitt slit gör av med sina surt förvärvade pengar på vilda fester och lättfotade dansöser?
Borde det inte saneras hemma hos ”Askungen” eftersom det formligen kryllar av råttor, och borde inte tjejen ha lite högre ambitioner än att bli kaffeflicka åt kungen?
Vad anser egentligen trafiksäkerhetsverket om det sätt som Långben och hans vänner framför sitt fordon? Vägarna är uppenbarligen både slingriga, smala och definitivt farliga ändå, utan att det även ska slarvas med förare och körteknik.
Kort sagt, vill man klyva hår och vara en petimäter så finns det alltid något att hänga upp sig på.
Kanske är det jag som är obegåvad och inte förstår den stora planen. Om vi bara tar bort de olämpliga mörka inslagen i tecknad film, förbjuder pepparkaksgubbar i Luciatågen, gömmer undan Tintin, kommer ihåg att det inte längre heter negerbollar och fortare än kvickt döper om en av Agatha Christies mest berömda deckare så försvinner nog rasismen från vårt fina fosterland. Att ett av vårt lands största partier råkar vara ett uttalat främlingsfientligt sådant löser sig nog också av bara farten ska ni se.

Man frestas här att säga att julen började dåligt, men det är inte sant, den började fullkomligt lysande!
Det hade förutspåtts att jorden skulle gå under december 21, men det gjorde den inte! Alltså är allt som hänt efter detta fasansfulla datum ett stort fett plus.
Jag som är blind var rädd att det hade hänt något drastiskt som jag missat gick genast ut på Facebook och frågade, men allt var okej.
Min teori är att vi som moderna människor än en gång förväntade oss en Quick fix. Det skulle bara säga pang och så skulle det vara över. Så kommer det uppenbarligen inte att bli. Vi kommer nog i gammal fin tradition att sakta men säkert kväva den här bollen vi bor på. Med envishet och dumhet fixar vi tvivels utan en rejäl pyspunka så att planeten blir platt som en pannkaka och vi ett minne blott, om det nu bara hade funnits någon kvar som kunde minnas oss.

Hur var då julfirandet?
Vi åt så mycket vi kunde, för första gången på en julafton ganska måttligt faktiskt.
Sällskapet var fantastiskt trevligt och några var även pigga.
Julens klo var de två små flickorna under 2 som förgyllde tillställningen mer än vad en hel vagnslast med berusningsmedel skulle klarat av.
De gulliga små töserna fick så otroligt många julklappar att det gränsade till det löjliga. Nyblivna morföräldrar, mostrar och vänner kan helt enkelt inte bärga sig och berget av klappar hade nästan bara 2 destinationer. De fick så många presenter att om högen hade tippat över de små liven hade det kunnat sluta illa.
Jularna lär bli allt roligare vartefter töserna växer och jag finner att jag faktiskt ser fram emot julen igen.
Det enda som oroar mig just nu är att det tycks mig som om jag är omringad av socker och kolhydrater. Sill är bra men potatis dåligt, risgrynsgröt dåligt och värre av socker på, skinka okej men tunnbrödet jag älskar bottendåligt och alla godisar och karameller ska vi bara inte tala om. Ungarna har rätt, jag är fixerad. Kan inte någon vänlig själ komma hit och klappa till mig så att jag får förståndet åter. Även jag vill bete mig normalt och utan allvarlig konsekvensanalys ge mig hän i ett ohämmat glufsande så det formligen sjunger i gommen.

”Hjääääääälp!”

Slutligen måste jag få utlopp för min reaktionära ådra mitt i denna flodvåg av nytänkande. Allt behöver inte förändras och alla ingrepp leder inte ofelbart till förbättringar.

”Ge fan i att rappa i Luciatågen, det låter förfärligt och är inte ett dugg stämningsfullt!”