Det började en ny programserie på burken om kvinnors sexualitet och jag satt som klistrad eftersom jag alltid försöker bejaka kvinnan i mig, så man jag är. När det handlar om den kvinnliga sexualiteten är det förstås svårt att undvika även den manliga dito någon längre stund. Det spörsmål som verkligen fick ut min lilla hjärna på irrfärder var uttalandet att flitigt masturberande motverkar uppkomsten av prostatacancer hos män.
”Hur genomfördes denna undersökning?”
Tror inte att jag vill veta det när jag tänker närmare efter.
”Hur vet man att det är just vid en handtralla som de goda effekterna inträffar?”
”Går det lika bra med ett vanligt samlag eller är det ett fullständigt slöseri med tid och energi?”
”Har bieffekter av för mycket lekande med sig själv såsom blindhet utträtts på ett tillfredställande sätt?”
Nog är det väl själva sjutton att man inte kan lära sig något lite utan att det genast väcks nya frågor. När ska jag någonsin få äta mig riktigt proppmätt av kunskapens träd?
Läste att man har börjat bekämpa vissa ögonsjukdomar med en medicin som sprutas in direkt i ögongloben. Medicinen i fråga har tidigare använts för att motverka diarré hos grisar. Det stod i artikeln att den inte hade några biverkningar men man kunde inte heller påvisa några verkningar alls. Lysande, då är någon så rädd för doktorer som jag verkligen pigg på att ställa upp som försökskanin. Tur att jag redan är helt blind och ett fullständigt hopplöst fall, ibland har man tur.
Igår meddelade min sambo Agneta att hon ställt vår nykläckta 18-åring Camilla i bostadskön. Hur kan hon bara göra på det viset? Man ska inte leka med elden och tänk om Camilla får en lya och flyttar hemifrån och lämnar sina åldrande föräldrar i sticket. Jag var förkrossad av beskedet och dessutom är det jag som får betala kö avgiften och det känns som att muta bödeln. Livet är verkligen inte någon lek.
Inte nog med detta för Camilla ska åka bort i sex veckor till sommaren. Tillsammans med sin pojkvän och hans familj skall de besöka deras forna hemland Colombia. Sex veckor är en väldigt lång tid och Colombia är oändligt långt bort. Jag kommer att gå omkring här hemma otåligt väntande på e-mail från morgon till kväll.
Känns som jag börjar tappa greppet och bara för att hon är myndig behöver hon väl inte bestämma en massa själv för det är olidligt. Tänk om hon får för sig att gå på krogen och köpa öl eller cider bara för att hon får. Hon är inte riktigt att lita på, tro mig jag har känt henne hela hennes liv, och jag har sett henne äta sand. Jag har nog varit för slapp när jag uppfostrat mina döttrar för nu verkar de växa upp till självständiga, tänkande, trygga och fullständigt anpassade individer i vårt moderna samhälle. Hur kunde jag misslyckas så kapitalt? Jag är ju beroende av att de är beroende! Min yngsta dotter Mimmi kommer verkligen att få bekänna färg och jobba dubbla pass när Camilla så hjärtlöst rest till andra sidan klotet till sommaren. Skulle också Mimmi få för sig att åka bort, kanske till landet med sin pojkvän, då djävlar ringer jag till en adoptionsbyrå eller hälsar på hos min syster som har en färsk och god liten 3-åring jag kan mysa med.
Träffade Agnetas storasyster Britten här utanför när vi kom hem från centrum för en stund sedan. Vi pratade en stund och sedan sa hon att hon måste skynda sig hem till antikrundan. Jag sa att jag tyckte att hon var elak som kallade sin man Bosse för det och om hon inte skärpte sig skulle jag tjalla på henne.
Kommentera