Bloggen

Det bankade ihärdigt på vår ytterdörr och när jag öppnade så fylldes mina öron genast av mitt treåriga barnbarn Izas kvittrande röst. Undrar varför hon inte ringde på dörrklockan tänkte jag men släppte sedan tanken för att kunna koncentrera mig på vad hon sa. Efter ett snabbt hej berättade hon ivrigt att hon minsann mött grannflickans pappa Anders och att han sagt att hon var välkommen att komma in till dem så att de två töserna skulle kunna leka. Grannarna ska flytta och det var full fart med packandet. En kamrat till den fyraåriga dottern som kunde avleda hennes uppmärksamhet var en bra idé. Iza var störtlycklig och hon försvann och lämnade bara en hög kläder och tystnad efter sig.
En stund senare kom dock Iza tillbaka och hade denna gång granntjejen med sig. Tystnaden försvann och ännu fler kläder och skor belamrade golvet. Barn i den här ålderskategorin leker lite grann som bin som samlar honung och det sker ständiga förflyttningar och förändringar. Till slut hamnade i alla fall de tu framför var sitt papper där de skapade stor konst med hjälp av färgpennor kritor och klistermärken. Det blev plötsligt väldigt lugnt igen och sambo Agneta och jag började småprata med tjejerna. De var inte talträngda och konversationen for omkring så där ostrukturerat och härligt som bara händer när riktigt unga och livliga intellekt är i farten. Påminner starkt om hur en fluga beter sig när den surrar runt framför en glasruta och inte kan komma ut. För oss vuxna med ett mer fyrkantigt sätt att konversera så var det som vanligt en utmaning och oerhört stimulerande. Som den korkade vuxna jag är ställde jag en fråga till grannens flitigt målande tös. —Håller ni på att packa eftersom ni ska flytta? Hon svarade rappt och konsist. —Ja till tomten.
Svaret var i princip korrekt men betoningen låg närmare julafton än en markbit. Vi vuxna som var väl medvetna om att grannarna inte skulle flytta in hos tomten höll dock masken och nedkämpade med stor kraftansträngning det flin som ville bryta ut över hela nyllet. Jag sa istället något om att de skulle bygga ett hus på sagda tomt. Iza ignorerade dock mina ord och började istället gå loss i långa tirader om julen. Izas svammel om den stundande högtiden ledde dock inte till någon konflikt och julefrid rådde i vårt hem.

Någon timma senare så föreslog Iza att vi skulle gå på en promenad eftersom hon sa sig känna till en rolig lekplats hon ville besöka. Jag hade lagt fram samma förslag redan för ett par timmar sedan men då föll det direkt på hälleberget hos min kära sambo. Nu när samma förslag kom från lilla gullungen kom ett bifall från mormor omedelbart. Grannens flicka kunde inte följa med eftersom familjen skulle åka iväg alldeles strax så vår lilla trio fick bege sig iväg själva. En stolt Iza var vägvisare och lyckades faktiskt hitta inte bara en utan två lekplatser. Den andra av dessa låg vid ett dagis och vi berättade för Iza att där hade minsann både mamma och moster jobbat. Hon sa sig redan veta detta och att det kom sig av att hon då mamma jobbade där redan låg i hennes mage. Mormor bekräftade detta och då fick vi veta att Iza hade hört allt som hände på dagiset genom mammas mage. Därpå härmade hon hur det lät och i mina öron lät det som fiskar i ett akvarium. Ibland undrar jag!
På vägen hem för att utfodra lilltjejen med ett bortglömt mellanmål ramlade hon på asfaltgången. hade det varit för ett år sedan hade hon säkerligen börjat gråta och det var uppenbart att både Agneta och jag förväntade oss ett herrans liv. Jag hörde min mun säga något om att det gick bra och Iza sa först ingenting utan ställde sig bara upp. Hon borstade av sig grus och smuts och började vandra vidare. Som svar på mitt idiotiska orerande sa hon bara. —Ja jag är hård! Det dröjde ett par sekunder och sedan la hon till. —Jag är mjuk också! Mitt hjärta svämmade över av känslor för denna storartade lilla människa och jag kände mig oerhört lyckligt lottad som fått lära känna henne. Hennes uttalande om hård och mjuk fick henne att komma att tänka på monster. De kan vara både hårda och mjuka och glada och arga fick vi veta och hennes utläggning var lång och invecklad. den räckte nästan hela vägen hem till vår ytterdörr där hon stannade och blev tankfull. Hon fingrade lite förstrött på vår ringklocka men bestämde sig sedan att inte trycka in knappen. Så tog hon till orda och då kom förklaringen till hennes senaste beslut. —Morfar blir så upprörd när man ringer på dörrklockan!