Bloggen

Det märks att det börjar bli slut på semestrandet för många genom de uppdateringar som florerat på fejan i helgen. Påfallande många flåsar runt i spåret eller ger sig hän efter bästa förmåga på närmsta gym. Skämmigt att ha gått på semester varande i form för att återkomma några veckor senare som någon i familjen ”Barbapappa.” Att man inför sagda ledighet jobbade järnet för att inte se alltför voluminös ut i bikini eller badbyxa glömdes helt när grillen gick varm och det knäpptes idogt i ölburksringarna. Att bygga kropp verkar i alla fall vara en konstant om än på olika vis.
Den tveksamma väderkvaliteten på årets sommar har gjort att utlandsresandet med flyg har gått upp med 10% jämfört med förra året som var ett rekordår. Resorna har alltså gått åt som smör i solsken och intervjuade resenärer på Arlanda på gårdagens tv-nyheter om miljöaspekten verkade inte ett dugg ledsna över den stundande resan. Resten av året var de ute och cyklade och höll bilåkandet på en så låg nivå de bara kunde samtidigt som de sopsorterade idogt men nu jäklar skulle det flygas mot sol och bad. Oviljan mot att avstå från att få flyga ut i världen är massiv och som det verkar kan den frågan till och med till hösten fälla regeringen om förslaget om en högre flygskatt läggs fram som en del av budgeten. Själv är jag en rejäl miljöbov i det här fallet men hoppas som vanligt på en teknisk lösning. Om man kan köra bilar på el så kanske det även går med flygmaskiner men det är lite visset om batterierna tar slut halvvägs över atlanten när man är på väg till USA nästa gång New Yorks locktoner har blivit övermäktiga.
Även mitt barnbarn Iza har haft semester och varit ledig från förskolan hela sommaren. Hon har dessutom lärt sig att cykla och tappat två mjölktänder. Som tur är så har inte det ena med det andra att göra.
Själv har jag också varit ledig(uttråkad) förutom ett gig med en sångerska från Brasilien som vi i ”Synliga” hade ett gemensamt gig med. Det var en spännande upplevelse att försöka genomföra konserten i en lokal under ombyggnad och där ingen av oss jobbat tidigare. ”Svartklubben” blir när det är klart betydligt större och smartare planerad än tidigare men mitt i kaoset var det en rolig kväll full av problemlösning som gällde. Vi hade tagit hin håle i båten så vi rodde som fan tills vi nådde land och var nöjda med både giget och vår rådighet.
Sara Bentes som sångerskan från Rio De Janeiro heter tyckte inte att Sverige var den varmaste plats hon besökt men njöt ändå i fulla drag av vårt exotiska land. Det där med fika köpte hon med hull och hår så det gjorde vi ofta. Man måste ju offra sig! Att det råkade vara sommar innebar även att vi de flesta måltiderna med henne satte oss på någon av huvudstadens många fina uteserveringar. En av de första meningar Sara lärde sig på vårt tungomål blev därför följande livräddande alster. – En filt tack! Den meningen hade hon betydligt mer nytta av än den jag lärde henne om en fisksort i en för dylika vattendjur avsedd låda.
På fredag är det premiär för ”Svartklubben” men jag behöver inte oroa mig för eventuell utökad rondör eftersom det är en mörkerrestaurant och jag är därmed i praktiken osynlig. Det ska bli roligt, är spännande och är lite nervöst att åter träda i tjänst. Jag känner alltså finns jag!