Bloggen

så kan det gå fast man är två

november 8, 2019 § 0 kommentarer

Med en gnagande men ack så välbefogad känsla av annalkande åska och tandagnissel följde jag motvilligt min kära sambo Agneta in på den lokala matvaruaffären för ett absolut nödvändigt införskaffande av födoämnen då vi tanklöst glufsat i oss allt som funnits hemmavid. Min sambo har vanligtvis ett jämt humör, hon är alltid sur, och vid besök på sagda butik är hon inte nådig och jag upptäcker allt som oftast at jag faktiskt går hukad när jag äntrar butiken. Det gick just den här dagen riktigt hyfsat och man kan inte begära för mycket när det är en tisdag och stället är proppfullt av pensionärer som just denna dag får handla till reducerat pris. Det verkar som att varenda åldring i byn hört Sven Melanders uppmaning och därför mangrant infunnit sig för en stärkande jakt på procenten.
Som slalomåkare i världsklass kryssade vi fram och åter och hade snart ryckt åt oss det vi behövde. Jag suckade av lättnad och Agneta morrande som en uppretad pekineserhund då vi styrde kosan mot kassan och förhoppningsvis ett något soligare humör hos min livskamrat. Agneta valde att själv blippa in priset på varorna, var strax klar och vi var redo att fly. Till min förfäran stoppade hon snabbare än en brakskit efter en tacomiddag ner kvittot i sin plånbok. Nu undrar ni säkert varför det skulle vara så hemskt men det är så att hennes portmonnä alltid lider av extrem fetma och tyvärr inte pga. Buntvis med härlig cash utan av otaliga kvitton på småsummor. Jag började genast att förbereda mig på att tillbringa eoner av tid i butiken när Agneta skulle finna dagens lilla papper bland de hundratal som redan bodde i hennes börs. Uppgivet insåg jag också att det inte finns en enda stol att vila sin lekamen i någonstans i hela den annars så omfattande butiken och där är skobutiker och dito för damkläder vida överlägsna även om de saknar Trocadero Zero i sina sortiment. Ett mirakel inträffade dock och hon hittade rätt kvitto och vi kunde efter ett förlösande pip ge oss iväg.
Utanför kassorna läste Agneta på kvittot och kunde sakligt konstatera att vi sparat fjorton kronor på affären efter pensionärsrabatten och det tyckte hon av rösten att döma var ynkligt. Jag tänkte bittert att nästa år får man ändå så många som två plastpåsar för den summan efter det att regeringen fått igenom ännu en meningslös miljöskatt som saknar verklighetsgrund. Gammal och vis som jag är dryftade jag inte mina tankar högt för Agneta är inte riktigt sig själv i den här miljön och uppskattar inte alltid mina kloka ord. Man kan alltid spara dem för att plocka fram dem mitt i ”bytt är bytt” eller något annat av hennes favoritprogram på burken, då gör de susen!
Ett par veckor senare var jag åter i den lokala matvaruaffären och även denna gång med sambo Agneta. Vårt motto var hit and run och vi var överraskande snabbt klara och framme vid självhjälpskassan. Ett idogt blippande vidtog och när jag märkte att Agneta var klar ropade jag både på skämt och allvar att hon inte skulle stoppa ner kvittot i plånkan. Hon skrattade och lät förvånansvärt glad och höll upp kvittot så att det fullkomligt pep om det. Vi tågade lyckligt ut och Agneta häktade av mig utanför kassorna och kilade iväg för att inhandla lungtorpeder bärande samma namn som en djupt saknad funk och soulartist. Jag kände lite förstrött i varuvagnen framför mig men kunde inte hitta vår påse med matvaror. När Agneta återkom frågade jag varför hon tagit med sig påsen då hon gick för att köpa cigg. Det hade hon inte för Den stod pinsamt nog kvar inne i butiken och vi fick vackert be om att få den från ett brett flinande butiksbiträde. Med kinder rodnande av skam flydde vi skyndsamt från platsen och det kändes som att det stod skrivet i blockbokstäver på våra ryggar, ”senil javisst!” Inte en chans i helvetet att vi få till det om det kräver någon form av simultanförmåga alltså, men vi har i alla fall sällan tråkigt.
På tal om tråkigt så börjar det bli mörkt ute allt tidigare och det är då det är mysigt att pynta med ljusslingor på fram och baksidan av huset. Inne är det även fint med lite extra ljus och bland det sista jag såg innan jag blev totalt blind var el-ljusstakarna vi har i fönstret varje år. Som ni säkert märkt så är det otroligt viktigt för mig att vara politiskt korrekt och därför undrar jag om nästa grej vi kan komma att ådra oss är ”pyntskam?” Är det förkastligt att göra en humörhöjare med hjälp av pys och mys i form av elektriska ljus eller ska vi låta mörkret härska. Är det även så att jag som varande blindare än en fladdermus i en kolbox och de facto inte med ögonen kan se sagda ljuskällor är en än större miljöbov som vill få en skön känsla enbart av vetskapen att något mysigt finns där? Vet inte om vi törs chansa för man vill inte reta upp någon i onödan så det får bli stearinljus istället. Hoppas bara att de inte ryker för mycket och om kåken brinner ner lär det knappast leda till att vår familj får något miljöpris och bostadsrättsföreningen lackar garanterat ur hur nära jul vi än befinner oss.
När min sambo läste vad jag skrivit här så blev hon sur över att jag i början påstår att hon alltid är sur. Det är nog bäst att jag tar tillbaka detta påstående för annars blir hon trotsallt sur och då känns det som att jag är i en matvaruaffär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>