Bloggen

Av min syster Marie och hennes sambo Tommi fick jag en resa till mina drömmars stad, New York, och den var allt jag hoppats på och mer. The big Apple är nu tillsammans med underbara Tokyo Äpplet i mittack så blinda öga. Inte bara jag utan även min äldsta dotter Camilla fick en resa av syster ysters familj, jag för mina snart 50 och hon för sina 18 år, och när det regnar på bonden så skvätter det på drängen så jag bjöd med yngsta dottern Mimmi också. Jag, mina två döttrar och min syster begav sig alltså iväg på en långhelg med bagaget fullt med förväntningar.
USA har för mig i många år representerat både det bästa och det sämsta man kan finna i en och samma nation och varje besök i detta komplicerade land gör bara denna ambivalens än större. Jag kan ändå inte låta bli att älska dessa självgoda tokar även när de orerar om sitt hemland som de är övertygade om är jordens absoluta medelpunkt. Det klassiska frågeformulären man måste fylla i för att få tillträde till USA fyllde på flyget vårt lilla sällskap med stor munterhet. En rad frågor om huruvida man har ett förflutet som, nazist under andra världskriget, brottsling, är terrorist eller lider av några mentala störningar är några praktexempel från formulären. Vid frågan om jag hade några fysiska defekter svarade jag ja eftersom jag är blind men när vi längst ner på lappen läste att ett eller flera ja svar kunde leda till att man inte blev insläppt i landet så fick jag mirakulöst tillbaka synen och ett ja blev ett nej. Kanske något för vår nya regering att tänka på när det gäller handikapp politik. Varför inte skrämma alla djävla blinningar och rullstolsfjantar så är de jaktpiloter och danslärare innan du hinner säga simulant.
De New Yorkbor jag kom i kontakt med under min visit upplevde jag som utåtriktade, artiga och uppsluppet högljudda. Om jag hade fett med pengar skulle jag kunna tänka mig att bo någonstans på Manhattan där utbudet av allting som jag tycker är kul är obegränsat och det är mindre aggressivt och stressigt än Stockholm.
New York kallas för ?the big Apple? och vi frågade taxichauffören som körde oss från flygplatsen till hotellet om han visste varför. Han var från Egypten och hade ingen aning men hade däremot örn koll på fotboll och var de svenska storstjärnorna lirar. Mest imponerad var han av Henrik Larsson och hans bravader i den engelska ligan men att prata fotboll var inte riktigt vad vi åkt till staterna för. Taxikillen hade en tysk fru och närde drömmen om att vinna på lotteriet för att kunna flytta till Europa istället.

I samspråk med kubansk turist

Säkerhetskontroller är något man får lära sig stå ut med på en USA resa och detta inte bara på flygplatserna utan även vid besökandet av sevärdheter som Frihetsgudinnan och Empire State Building. Vid den stenhårda gamla fransyskan var det säkerhetskontroll redan innan bordandet av båten från Battery Park till Liberty Island och den var lika noggrann som vid flyget. När vi sedan skulle in och upp i den gamla gudinnan möttes vi av ännu en kontroll. Av med ytterkläderna, svångremmen, armbandsuret och bort med plånboken och blindkäppen. Syrran gick först och vandrade bort till vad vi trodde var ännu en metalldetektor och ombads kliva in och en stund senare medan jag lämnade över mina grejor till damen bakom disken hörde jag hur Marie tjöt till. När damen bakom disken såg hur förbryllade jag och döttrarna såg ut frågade hon om vi förstod engelska och började efter våra jakanden att förklara att det inte var en metalldetektor utan en form av blåsmaskin. Vad den skulle blåsa bort fattade ingen av oss men hon sade något om dust. Eftersom jag är blind tog hon min hand och ledde mig bort till maskinen för att även jag skulle få gå på en blåsning och nu fick jag även hålla stora starka vakten i hand och klev in i blås låda. En röst i taket informerade att snart skulle en mindre tornado förgylla min tillvaro och jag blev förväntansfull. Efter några sekunder blåste det till från alla möjliga håll samtidigt och luft fyllde mina kläder och jag fick därefter åter hålla stora vakten i handen och det bar av bort till mina saker. Som tur är fungerar inte alltid min hjärna så snabbt för det var först när vi ett par minuter senare var på väg upp i den gamla damen som jag kom på att jag faktiskt hade fått ett blow-job inne i Frihetsgudinnan och hade jag kommit på det tidigare hade jag garanterat sagt det till vakten och damen vid disken och generat min stackars familj.
Första dagen befann vi oss i närheten av Empire State Building och bestämde oss för att dit upp skulle vi. Med Camilla vid armen stegade jag resolut mot ingången och blev tvärt stoppad av en vakt som informerade om att man var tvungen att gå en i taget genom svängdörren. Inga problem sa vi och när Camilla släppte mig och puttade mig i rätt riktning såg dörrvakten min käpp och försökte ge kontraorder men så lätt stoppar man inte en blind man med ångan uppe och jag var redan på väg genom svängdörren. Väl inne i byggnaden häktade jag och Camilla åter ihop oss och med Mimmi och syrran trampade vi fram till en rulltrappa och åkte upp en våning. Då upptäckte Marie köerna men han inte ens tveka förrän en vakt viftade fram oss och förbi alla människor som stod där. Vi slussades från vakt till vakt förbi kö efter kö och fram till en säkerhetskontroll, en biljettlucka och därefter en hiss. Innan vi riktigt fattat vad som hänt var vi på 80: e våningen. Visst brukar jag ha nytta av min käpp men denna dag kändes den guldpläterad. Utsikten betittades och vi tog en hiss ännu högre upp i byggnaden och när vi klev ut ur hissen kände jag hur hela byggnaden svajjade påtagligt. Jag är höjdrädd och den här gungande kåken gjorde mig klart oroad. Jag vädrade mina känslor till min så ofta förstående syster men ombads vänligt men bestämt att hålla klaffen då hon inte heller tilltalades av golvets rörelser. Camilla och Mimmi gick modigt mot ytterdörren till utkiksplattan och syrran och jag följde tvekande efter. Flickorna gick iväg och tittade på den fantastiska utsikten men Marie och jag kände blåsten, skräck och vände efter ett par steg tillbaka in i värmen och vad som vi då uppfattade som säkerheten. Vägen ner och ut gick med hjälp av min magiska käpp lika bra som in och inte en kö kunde hejda vår raska framfart. Nere vid markplan tog det emellertid stopp vid svängdörren ut. Vakterna viftade ivrigt åt höger och vi var inte omöjliga utan tog genast den högra dörren ivriga att vara till lags. Väl ute på gatan förstod vi varför de vinkat åt höger för där hade de öppnat en specialdörr men jag hade än en gång varit för snabb för dem och som jag sagt så är det inte lätt att stoppa en blind man med ångan uppe.

Hörde på de amerikanska nyheterna att det är olagligt att dansa på de amerikanska krogar och pubar som inte har vad som kallas för cabaret lisens. Det är svårt och ibland rent omöjligt att åtlyda lagen när medryckande och svängig musik spelas och en lagändring är på gång.

Mums på Hard Rock Cafe, New York

Fettbildande och fett gott.

Att promenera i New York är en riktig höjdare och ibland är det som att gå från land till land när man passerar igenom Chinatown till Little Italy och vidare. Besöket i Central Park med gulliga ekorrar, illaluktande hästar och is rink var riktigt trivsamt. Vi promenerade flera mil om dagen och lika bra var väl det för maten är riklig, förföriskt god och garanterat fettbildande.
Allt promenerande gjorde också att vi kom förbi otaliga affärer av varierande slag beroende på vilken gata eller stadsdel vi befann oss i. Det var alltifrån fynd bodar till otroligt exklusiva lyxbutiker och jag besökte under några dagar i New York fler klädes och sko butiker än sammanlagt i hela mitt långa liv. Tro inte att jag klagar för jag hade otroligt kul även om det sved betänkligt i plånboken. Själv tittade jag förståss efter skivor men gjorde inga större fynd utom i country fåran där jag hittade allt jag letade efter. Det jag blev gladast över shopping mässigt var två DVD boxar med säsong 1 och säsong 2 av min alla tiders TV favoritserie ?Hill Street Blues?.

Times Sqare, New York

Vårt hotell låg helt nära Times Square som Camilla älskade innerligt. Det var härligt att bo så mitt i smeten och ha nära till allt. Här ligger gigantiska affärer dörr i dörr och vi tyckte att skivaffären ?Virgin? var enorm men när vi klev in på ?Toys?R?Us? fick vi veta den sanna betydelsen av stort. Inne i denna mastodontaffär hade de placerat ett Pariserhjul i vestibulen där man kunde få sig en åktur för 4 dollar, respect. Vi hade bestämt oss redan innan vi åkte att se åtminstone en musikal och den vi spetsat in oss på var ?Wicked? eftersom Camilla sjungit ett nummer ur den på scengymnasiet hon går på. ?Wicked? är inne på andra säsongen så att få tag i biljetter skulle nog inte bli något problem. Den kväll vi ville gå åkte vi efter att ha shoppat klart direkt till teatern med en taxi och stegade resolut fram till biljettluckan. Några plåtar fanns det dock inte och det var slutsålt ända fram till onsdag och då skulle vi vara tillbaka i Sverige. Biljettmannen sa att vi förståss kunde chansa på att några biljetter skulle avbokas och om vi ville det skulle vi ställa oss under klockan på andra sidan rummet. Vi var lite bedrövade och visste inte vad vi ville men medan vi tänkte efter ställde vi oss i kön under klockan med sju personer före oss. Klockan var halv fem, mimmi mådde inte riktigt bra, syrran var trött och det var nog egentligen bara Camilla och jag som var beredda att köa någon längre stund. Ingen av oss visste hur systemet gick till men genom flitigt tjuvlyssnande på folket i kön lyckades vi ta reda på att själva kön öppnades kl. Fem så vi bestämde oss för att ge köandet en liten stund. Strax efter fem kom en teateranställd och flyttade hela kön närmare biljettluckan och började ge instruktioner och information. Vi som ville köa för återlämnade plåtar fick stå längs ett par väggar och fick inte sitta ner eller lämna kön för då var vår platts förverkad. Han sa att han inte visste när luckan skulle öppnas och att det under hans tid aldrig hänt på samma tid två gånger. Set kunde dröja fem minuter eller de tre timmarna fram till det att föreställningen skulle börja sa han och uppmanade till tålamod. Vi bestämde oss åter igen att ge det hela en liten stund till. Luckan öppnades dock ganska snart och några lyckans ostar framme i kön fick loss några plåtar och vi längre bak fick nytt hopp men sedan stängdes luckan åter med en smäll. Över en halvtimme förflöt och att köa är inte helt kul ens i världens roligaste stad så tiden kröp fram och jag började mentalt ställa in mig på besvikelsen och smida alternativplaner då luckan än en gång gick upp. Plåtar bytte ägare och plötsligt var det syrrans och Mimis tur att köpa och de kunde få loss två platser. Medan Marie betalade och vi pratade om att vi undrade hur det skulle gå att får fram fler biljetter kom det plötsligt in två plåtar till och vi var i hamn. Kostar det så smakar det och mina tre platser gick loss på 310 dollar och jag släppte genast tanken om att se ytterliggare en musikal. Glada och uppsluppna gjorde vi till amerikanernas stora munterhet en storkram mitt i vestibulen. ?Wicked? visade sig med råge hålla måttet och är en av de bästa musikaler jag varit på med fantastisk musik, oerhört bra text, makalösa sångerskor och sångarespännande koreografi, vass orkester med en riktigt bra trumslagare och specialeffekter med flygande häxor och läskig trollkarl. Jag rekommenderar varmt ?Wicked? som nu även satts upp i London och kan du inte se den där eller i New York så står sig skivan väldigt bra bara den. Finalen, en vacker och dramatisk ballad om vänskap, fick mig nästan i tårar men jag lyckades bita ihop så jag inte behövde pipa som på ?Kristina från Duvemåla?. Det är inte lätt att vara man för vi är så känsliga varelser.

När vi för hemresan åter stod i sista kontrollen på Newark Liberty Airport och kände oss rutinerade och kanske lite luttrade efter alla dessa säkerhetskontroller vi passerat de senaste dagarna skrattade syrran till och sa,

?Det är i alla fall inte som i Dublin där man var tvungen att ta av sig skorna också.?

En minut senare ombads vi ta av även skorna.