Bloggen

”Kom till mig, jag längtar efter att känna din kropp på mig, bestig mig, svettas över mig och ge allt, fortare, hårdare och intensivare än någonsin.”

Så förföriskt lockar och pockar hon från hörnet i mitt vardagsrum den liderliga hyndan, min motionscykel. Jag lyder som den undersåte jag är min härskarinnas minsta vink och sedan i oktober tränar jag fem eller sex dagar i veckan. Ont gör det för den här kroppen jag huserar i har legat i träda i många år. Fick stålar av mor och far förra året och de sa att jag borde köpa någonting roligt för pengarna så jag klippte till och beställde hem en motionscykel. Snacka om att mitt liv måste vara andefattigt och en total ökenvandring när en motionscykel hamnar på kul listan. Sanningen och säga var jag trött på att låta som en blåsbälg vid minsta uppförsbacke och fettet runt magen är visserligen otroligt manligt och ger en viss pondus men är knappast något som förlänger livet. Nu kämpar jag alltså på och upptäcker till min fasa att det är vanebildande och när jag ändå tränar så går det inte längre för sig att dricka Coca-Cola, så nu är det vatten med bubblor och smak som gäller.

När jag var skolgrabb på slutet av 60-talet var jag bra på kast med liten boll. Tur för mig att jag är svensk för i Indien är kast med små bollar inget att stå efter.
Det är viktigt för självkänslan att vara bra på olika saker och som synskadad kanske ännu mer. Nu är det ibland en enorm skillnad på vad jag som blind själv tycker är en prestation och vad omgivningen tycker. Otaliga är de taxichaufförer som talat beundrande om blinda som kan hitta hem och lätt som en plätt dirigerar bilen via den smidigaste vägen. För helvete, även grästuggande och korkade kor hittar hem. Särskilt svårt att lära sig de backar, gupp, höger och vänstersvängar som förekommer på ens hemväg är det inte. För mig är det mer förvånande att vanliga kroggäster hittar hem på fyllan, och detta även med taxi.
Bildörren på taxin slits upp och in ramlar en kille som uppenbarligen gjort bra ifrån sig på krogen denna kväll och det kan faktiskt vara fråga om ett personbästa.
”Hem!”
Med denna enastående instruktion somnar sedan taxikunden och börjar snarka och små dregla.
”Visst polaren, men var bor du?”
Chauffören beklagar, och inte för första gången, sitt yrkesval och börjar putta på den snarkande kunden. Vore det inte för att det är en riktigt dålig kväll och få kunder i omlopp, så skulle han kasta ut tröttmössan men man måste kämpa för att få lite klirr i kassan.
”Hallå polaren, ge mig en adress”
kämpar taxikillen vidare,
”vad heter vägen?”
”Birka!”
”Birka?”
”Ja, tjatgubbe!”
Taxichauffören överväger än en gång att sparka ut den odräglige fyllbulten men han räknar istället till tio och styr ut i nattrafiken. En stund senare är de framme och kunden ruskas vaken. Han lyfter på huvudet och tittar sig förvånat omkring och undrar,
”Var är vi?”
”Vi är på Birkagatan”,
suckar taxikillen, som nu längtar hem till en öl och en macka.
”Jag bor inte här. Jag bor på Birkavägen i Södertälje.”

Något jag genom åren varit riktigt duktig på är att maska och slippa undan sådant som inte roar mig. Kast med liten boll och brännboll i den idylliska byskolan i Barkarö i klass fem och sex blev baseball och amerikansk fotboll på högstadiet i den Amerikanska skolan i Nigeria, men sedan blev det stopp. Vid början av gymnasiet var min syn så dålig att jag enbart kunde delta i de tråkiga gymnastikaktiviteterna. Gräsligheter som armarna uppåt sträck och löpning alltså men de roliga som bollspel var helt ogörliga. Jag sa till gymnastikläraren att jag inte klarade av hans lektioner med min svaga syn. En rövare och ren chansning från min sida det medger jag och han köpte mina lögner med hull och hår för han var en godhjärtad man som inte ville pressa den stackars synskadade killen. Han kunde helt enkelt inte bedöma min kapacitet och var därför ovillig att kanske visa sig okänslig genom att ställa krav. Jag intalade mig att jag hade det skönt men saknade gemenskapen och upphetsningen i bollsporter som innebandy och basket. Jag var en lat och ful fisk mot mig själv och min kropp.

På tal om fula fiskar så var det den årliga tävlingen i kasst med tonfisk i en stad i Australien i söndags. Tänk om jag fortsatt med att kasta med liten boll och sedan jobbat mig upp till stor fisk, kanske via Mört och Abborre. Då kanske jag hade fått fara till denna fjärran plats för att representera vårt tappra fosterland. Jag är hyggligt musikalisk och borde därför kunna vräka iväg en tonfisk åtminstone en 45 meter vilket skulle vara nytt världsrekord i grenen. Som man bäddar får man tyvärr ligga och ingen ära eller medaljer kommer min väg efter åratal av kroppsbyggande på fel ledd, utan istället timmar av benplågning, svett och tårar på motionscykeln. I min överhettade och svårt plågade hjärna är det en sportgren jag är säker på att slå världsrekord i redan vid första försöket, kast med avskyvärd motionscykel.