Jag var häromdagen inne i den stora syndiga staden för att handla lite och fick en begäran från min yngsta avkomma att köpa lite åt henne också. Att införskaffa mina varor var ingen fara men när det gällde dotterns inköpslista gällde det att hålla tungan rätt i mun. Det vore katastrofalt att först irra omkring letande efter en säljare och sedan uttala namnet på det hon önskade på ett felaktigt sätt. Min modiga ledsagare och jag hittade slutligen ett inköpsställe på Folkungagatan och jag klev trots min nervositet modigt fram och artikulerade så tydligt jag bara kunde, – ”harts tack!” Nu kan min lilla dotter åter med fördel dra sin nyhartsade stråke över sin fiol och förhoppningsvis uppstår välljud skönt nog att få lyssnaren att mentalt sväva bort till någon oändligt vackert skimrande plats med massor av färger.
Under en taxiresa i helgen frågade utan förvarning chauffören om jag kände mig trygg när jag åkte taxi. Min omedelbara tanke var att jag faktiskt hade gjort det ända fram till att han ställde frågan. Varför frågade han till att börja med? Hade min tur tagit slut och satt jag nu i en fullt utblommad psykopats bil? Var hens preferens strypning eller strimlande med kniv? Var han även ute efter min kropp sådan den nu är? Jag rannsakade mina tankar och misstänkte starkt att jag nog tyvärr hunnit med att se alltför många deckare och skräckfilmer innan synen tog slut men låg det inte en farlig underton i hans alltför jovialiska röst? Alla dessa tankar hann fara igenom min arma skalle samtidigt som jag till synes lugn som en filbunke svarade jakande på chaufförens plötsliga fråga. – ”Jag har precis gått en kurs och det är meningen att vi ska få kunden att känna sig trygg och bekväm under färden.” Jag log, svalde nervöst och tänkte för mig själv att den fan nog borde ta en fortsättningskurs med inriktning på timing och framförande.
Kommentera