Bloggen

I psalmer och julvisor sjungs det ofta om juleljus och julefrid.
Vad beträffar ljus så är det faktiskt den mest ljusbefriade årstiden på året och detta år mörkare än någonsin med mörkermän i riksdagen som med skramlande tomma skallar beslutar sig för att dra ner rullgardinen för hela nationen. Ingen snö ännu men det råder då ingen brist på snömos från våra kanske inte helt fullvuxna folkvalda.
Beträffande julefriden så är nog även den både i nutid och historiskt en chimär. På bondgården kunde det nog se ut som att det rådde en total julefrid när alla satt där moltysta och i stillhet på julaftonskvällen. Troligen berodde detta på att var piga dräng bonde och bondmora slitit häcken av sig i veckor för att ställa allt i ordning inför julfirandet. När de sedan äntligen fick vila i den ljuvliga stugvärmen, äta ett rejält skrovmål med allehanda läckerheter och fått sig mången immig storsup därtill så kom nog gamnacken och blytunga ögonlock som ett brev med brevduva.
Vad gäller jultomten så är det ett ganska nytt begrepp och det var nog snarare julbocken som dök upp. Tyvärr så brukar brännvin och karlar locka fram den figuren året om.
I mitt hem har vi också jultraditioner som är årligen återkommande och inverkar menligt på julefriden.
En av de tidigaste är när min sambo Agneta ska slå in klappar. Jag är garanterat blindast i familjen men hon är utrustad med ett av världens sämsta ögonmått. De prylar som ska slås in granskas av hennes plirande ögon och därefter klipper hon till en lagom mängd omslagspapper som undantagslöst blir ett par centimeter för kort. Då pustar och frustar hon och säger sådant som leder till att hon inte får några klappar om tomten hör hennes olåt. en ny bit klipps till och då inträder den obligatoriska brottningsmatchen med tejprullen. Trots Agnetas imponerande och vackert målade klor så tycks det vara stört omöjligt att hitta början på tejpen. Jag som är en blind man med känsliga händer(se Synliga i mörker på Spotify) och som varit nagelbitare sedan jag fick min första mjölktand får rycka in.
Snöret och själva vikandet verkar dock gå som en dans och paketen blir praktfullt snygga. När jag slår in paket så ser det ut som chimpanserna på zoo har lejts in för uppgiften. Faktum är att de är så gräsliga att de till och med känns fula.
Agneta brukar pynta utanför vårt hus med ljusslingor och trots att jag inte kan se dem så gläds jag ändå vid tanken. I mitt inre kan jag med lätthet frambringa en vision av hur det ser ut. Jag inbillar mig att även grannarna tycker att det är mysigt och det är nog bara om det bor någon militant miljöpartist i området som Agnetas ansträngningar skulle mötas av bistra miner.

De blindas skyddshelgon Lucia har sin dag nästa helg och då råder numera frid i vårt bo. Det var annat förr när båda våra döttrar fortfarande var småskitar och bodde hemma. Mången Lucia slogs de så att man med lätthet kunde tro att man hamna mitt i en Disneyfilm med ett par tjattrande ekorrar. Självklart gällde den uppkomna osämjan vem som skulle vara Lucia i det lilla Luciatåget på två som skulle skrida in och sjunga för mormor morfar farmor och farfar. Camilla krävde privilegiet i egenskap av sin position som storasyster. Lillasyster Mimmi kände sig som vanligt bara orättvist behandlad och var beredd att bojkotta hela evenemanget hellre än att vara den ständiga tvåan. Medlare från FN skickades in i krigszonen och la fram ett medlingsbud som gick ut på att det skulle bli tvenne Luciatåg så att båda kunde få glänsa. Det kom till en förlikning och de vuxna fick avnjuta en dubbel dos med Luciatåg. Dessa båda begivenheter fördröjdes dock ofta av pillande med ljuskronor vars låga kvalitet nästan alltid ledde till att de slocknade i tid och otid. Att småtöserna någon halvtimme tidigare använt dem som tillhygge vid stridigheterna var självklart inte till någon hjälp.
Den förväntade julefriden tycks även påtagligt ofta störas av oförutsedda händelser. Agnetas pappa Bertil hade som ovana att mången gång i juletid tappa bort eller förlägga sin plånbok. Det leder sällan till lugn men kan leda till stor gemenskap vid letande.
För några år sedan ringde våra kära döttrar från Bali på julafton eftersom de i god familjetradition blivit av med plånboken. Inga pengar och inget kreditkort blev följden och mor och far fick krafsa kastanjerna ur elden och lösa den uppkomna finanskrisen.
Magsjuka är en annan klassiker för att effektivt ta kål på julefriden. En stor del av de som skulle träffas på julafton var drabbade sedan några dagar innan men var på bättringsvägen. De som ännu inte som en biskop ännu sett till någon kräkla sa övermodigt att alla ändå var välkomna. Utan att gå in på några detaljer så kan det sägas att den attityden några dagar efter sagda aftons firande var starkt reviderad. Den tidigare av magsjukan hårt åtgångna sambo Agneta mumlade bittert att då kunde de lika gärna ha ätit av hennes inlagda sill om de ändå blev sjuka till slut.
Att ramla omkull och skada sig är en annan julefridsförstörare och inte helt ovanlig när det är halt och osandat på isiga vägar och trottoarer och landets utskänkningsställen ändå håller öppet. För någon jul sedan var det min dotter Camilla som gick på roten. Istället för att ta emot sitt fall med händer och armar valde hon att låta ansiktet göra jobbet. Mången annars vacker färg på det uppsvullna ansiktet blev följden och Camilla övervägde att stanna hemma på julafton. Hennes svullna läpp gjorde det svårt att tala och äta och som om det inte räckte så var det oerhört smärtsamt att skratta. Det sistnämnda lockade självklart fram lustigkurren ur påfallande många av gästerna. Camilla kände sig även ful och sa att hon tyckte sig se ut som ringaren i Notre dame. Det tror jag inte att hon gjorde men möjligen hans lillasyster.

Nu är vi inne i december och det är bara att tröska vidare mot den hägrande högtidens kulmen. Flera advent är kvar med chanser till att glömma levande ljus och därmed ökad möjlighet till korvgrillning på ofrivilligt uppkomna brasor.
Bak att genomföra med den rutin och finess som bakande en gång om året erbjuder.
Det årliga bråket om vilket som smakmässigt är det ultimata när det gäller julskinkan. Ska den vara färdig direkt från butik eller ska den göras hemma? Ska denna eviga fråga någonsin få sitt slutgiltiga svar?
En annan sak som inte ökar på min julefrid är det faktum att både julafton och nyårsafton ligger på onsdagar. Jag äter enligt 5/2-metoden och fastar måndag och onsdag. Undrar om de andra gästerna blir sura på mig om jag tar med mig ett par päron och en bar? Om jag på nyårsafton försöker mig på samma manöver vet jag i alla fall med säkerhet att min annars så snälla sambo tar mig av daga. Troligen genom att trycka ner frukt i min hals eller genom att slå den hummer jag vägrat äta i skallen på mig.
Sedan var det den pikanta lilla frågan om vad som ska inhandlas i form av julklappar. Visserligen underlättas det hela av att vi numer bara ger klappar till barnen men dessa växer och gör att geniala lösningar från förra året är totalt obrukbara i år. Glöm att bara köpa det trendigaste i leksaksaffären och några kläder utvalda med hjälp av din partners goda smak. Detta år är det bara barnbarnet på snart 3 som inte erbjuder några problem. Resten är huvudbry i kvadrat och ger mig ingen frid.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tycker det är bra med en så skön avslutning på året som jul och nyår så att vi alla kan få vila upp oss och ladda batterierna inför nästa års äventyr.