grön som kulturpolitiken

februari 19, 2019 § 0 kommentarer

När jag, en otäckt vintrig dag, som bäst tog itu med snöbekämpningen utanför min boning och misslynt upptäckte att delar av det vita eländet jag kastade så långt ifrån mig som det bara gick kom farande tillbaka och retsamt landade på mitt huvud, kom jag att tänka på den nya gröna kulturpolitiken som ska bli den nyss tillsatta kulturministerns melodi. Jag har ingen aning vad grön kulturpolitik innebär och det blir ni som råkar läsa detta nog snart varse. Varför vit snö fick mig att tänka på grönt vet jag inte heller men det tyder på en allvarlig färgblindhet.
Min första tanke var att de konstnärer som använder sig av oljefärg i sitt skapande ligger riktigt illa till. Det lär bli en smärtsam övergång till att istället måla med grönsåpa och giftfria vattenbaserade färger istället. Några fantastiska mästerverk att pryda väggar och museum med lär det aldrig mer bli men det är kanske en mer positiv inställning som bör intas. Alla graffitimålare som tidigare i princip bara kostat samhället ofantliga summor i sanering bli med såpa och vattenfärg istället till stor hjälp. Det de skapar med vattenfärg kan vi njuta av tills det regnar och då finns det plats för nya stordåd. Det som istället gjorts med hjälp av grönsåpa rengör på ett föredömligt miljövänligt vis våra offentliga rum och kan bli en rejäl bubblare för allehanda konstpriser. Det luktar gott också och det gör det verkligen inte överallt där folk gjort det som de borde gjort någon annanstans. Så här långt ser jag ljust på den nya inriktningen i kulturen.
Kol kommer inte heller att betraktas som förr men där är det svårare att göra en konsekvensanalys. Användningen av fossila bränslen ska fasas ut men gäller det även kolteckning? Kanske blir det en ny renässans för just denna konstform eftersom tillgången av kol plötsligt blir enorm då vi inte längre eldar upp den.
Vad gäller landets orkestrar ser det dock inte lika ljust ut. Cover och dansband i bensinslukande orkesterbussar av varierande kvalitet ligger risigt till. Otidsenligt och en miljökatastrof men inte ens de största artisterna i dessa genrer lär ha råd med bussar som är eldrivna så det får bli tåget eller cykel med släp. Det sistnämnda kan möjligen fungera för gig på den lokala syltan men jag befarar stora av svårigheter med att hänvisas till tågtrafiken. Att släpa ombord en hel musikutrustning lär inte mötas av någon klang och jubelföreställning av de andra passagerarna med mer normala mängder av bagage. Tidspassning har inte heller varit tågtrafikens paradgren så inga danser eller rockiga tilldragelser på pub eller danspallats lär någonsin börja i tid. Att sedan hitta en lämplig avgång vid avslutat gig lär bli både besvärligt och slitsamt. Att sitta flera timmar i väntsalar eller perronger med gigantiska musikanläggningar i väntan på första morgontåget lär leda till leda och både missbruk och missnöje. Kanske riskerar lyckligt flinande graffitimålare DOFTANDE AV GRÖNSÅPA att åka på stryk av sura uttråkade och småberusade musiker om dessa råkar mötas på morgonkvisten. Inte bra om den gröna inriktningen leder till gul och blå för att några ser rött!
Vi vet sedan tidigare att MP har ett gott öga till de som transporterar sten och då är det till och med tillåtet med stora bensinslukande transportfordon för privatbruk. Om utövare AV denna hårda gren jobbar med grön marmor när de skapar statyer och andra konstföremål lär de aldrig hugga i sten när det gäller statliga bidrag och finansiering. När sedan fåglar gjort det som fåglar gör så har samhället åter nytta av de, nu kanske prydda med blåtiror och lite tilltufsade, graffitimålare som stryker omkring med såpa och vatten.
Beträffande landets stråkorkestrar ser det bra ut redan från början. Enhetlig klädsel och instrument i rena naturmaterial gör att jag tror att de får grönt ljus direkt från politiskt håll. Det enda jag känner att man kan ge ett kritiskt öga är antalet musiker vid varje tillfälle. En hel drös med människor filar och blåser på men allvarligt talat hur många behövs det egentligen för att föra ett musikstycke i hamn? ZZ Top är bara tre och de har lyckats med det konstycket i åratal så skärpning! Till symfoniorkestrarnas försvar kan dock sägas att de är betydligt bättre på att raka sig än skägglunsarna från Texas.
Hur framtiden för operan ser ut är inte lätt att sia mom. Att döma av det man ser i media så verkar denna form av musikunderhållning vara på väg att implodera. Vi har i Sverige haft ett stort antal världsstjärnor men nu är deras forstsatta karriärer på fallrepet. I alla fall om de haft tid att skaffa barn. Otäcka ungjävlar kan i värsta fall tvinga sina oerhört framgångsrika mammor och pappor att börja sjunga musikal istället och detta kan i sin tur i värsta fall leda till att det bara blir fantomen på operan som framförs. Den tiden då vi kunde be våra operastjärnor att flyga och fara verkar vara över.
Balett är inte lätt och inte heller dans i största allmänhet. Här vill man kunna se precis vilka ibland små men fantastiska rörelser som framförs på scenen och då krävs gedigen belysning. På teatrar och dansscener görs redan åtgärder mot en mer energisnål form av ljussättning. Jag hoppas bara att det inte bara är grönt ljus för grönt ljus för då kommer alla på scen att se sjuka ut eller som grönmögelostar i ansiktet Ömsom vin och ömsom vatten heter det och kanske blir det ännu bättre för Suzanne Osten?
Något jag personligen ger grönt ljus är fritt inträde på landets statliga museer. Konst är till för att upplevas och det gäller även våra kyrkorum. Det är nolltolerans som gäller och de som gör sig skyldiga till sådana stölder bör snarast låsas in och nyckeln kastas bort. Kolla först så att det inte är någon fin gammal klenod till nyckel bara.
Jag hoppas att du som läsare inte upplevt det som att jag svartmålat den gröna kulturpolitiken för det har inte varit min mening. Det är bara det att snöskottning tar fram det sämsta ur mig och fysisk aktivitet sätter fart på tankeverksamheten och det är därför jag i möjligaste mån undviker sådant.
Grönt eller inte så kan man med fog påstå att konsten ligger i betraktarens öga. Då min ena dotter nyligen fyllde trettio firades hon vederbörligen och fick självklart presenter. Då hon och hennes partner är i full färd med att söka hus önskade hon sig presentcheckar på IKEA. Vi överlämnade ett kuvert och alla födelsedagsgäster utbrast genast i lovord över hur fint Iza hade prytt sagda kuvert. Iza är vårt sexåriga barnbarn men det var hennes betydligt äldre mormor som skapat den beundransvärda presentförpackningen. Stort skratt uppstod och bedömningen av kvaliteten på konstverket skärptes. När det inte längre var gjort av ett barn utan av en tant var det inte längre lika imponerande. Otack är världens lön men som tur är så är det tanken som räknas. Det är också så att det är innehållet som är det viktiga och där rådde enligt födelsedagsbarnet stor belåtenhet.
Jag må ha varit lite hånfull beträffande vårt lands kulturpolitik men vi är i alla fall oftast sams och en och annan snyting riktad mot klottrare är trotsallt en västanfläkt jämfört med vad som sker i Venezuela. Två presidenter säger sig vara landets ledare och nu är det storbråk även kulturellt. En stödkonsert för den ene presidenten som ska gå av stapeln på den Colombianska sidan av gränsen ska enligt nyheterna störas ut av en dito på den Venezuelanska sidan. Tänk att jobba som gränsvakt och ha en musikfestival i varje öra. Ingen blir nog glad utom möjligen de som är förtjusta i jazz i fri form. Häftigt med annorlunda taktarter tycker de men andra tycker bara att det är taktlöst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>