Bloggen

Häromdagen lyssnade jag för första gången på Thåströms nya skiva betitlad, Centralmassivet. Som vanligt är det inte fråga om någon partyplatta utan snarare ännu ett alster som nog är att betrakta som en dystopi. Härligt mörkt och skönt skavande och Bara en deppig kärlekskrank finländare som nyss fått sin nya cykel stulen och just tappat sin sista flaska Koskenkorva i asfalten skulle kunna bräcka den svenska artisten i svartmålande, introvert grubblande och ljuvt vemod. Jag gnuggade ner röven i soffan och njöt i fulla drag men fick redan i första låten svårt att höra vad Thåström sjöng. Det redde ut sig efter någon refräng men i låt två blev det riktigt konstigt. Här vandrade en figur omkring på nattliga gator och längtade efter kamrater från förr och figuren i fråga kallades för ”Tjockkorven.” Visst tyckte jag att det var ett intressant val av tillmäle men nog tyckte jag också att det var lite konstigt. Hur var han denne man? Hårdhudad, lite böjd, köttig och möjligen lite rödlätt eller brunaktig till hudfärgen eller var han bara en vanlig man med ett konstigt smeknamn? Hade han två av något mer än vanligt för det lär korven ha? I refräng tre insåg jag lite fåraktigt att jag hört grovt fel för det var inte någon stadig korv utan ”körkarlen” som drev längs stadens gator. Plötsligt fick låten en högre kulturell status i mina öron för det är som jag ser det betydligt mer bildat att sjunga om körkarlen än om en fet vurre.
I ovanstående var det mumlande och sluddrande av texten som gjorde det besvärligt att riktigt få grepp om sammanhang och huvudperson men även när orden går fram och är klara som korvspad så kan det vara svårt eller omöjligt att hänga med i svängarna. Under en taxiresa häromkvällen hörde jag på bilradion en utsändning från ”BBC World Service” och det var till en början en ren njutning. Nyheterna avhandlades och det var som vanligt en diverserad rapport från en turbulent omvärld. Därpå följde sporten och det var en hel del fotboll och storlag hade slagits ur prestigefyllda ligor och andra lag hade gjort stordåd. Precis som vanligt alltså men plötsligt kastades jag in i något som kändes som ett alternativt universum. Jag hörde ord som var fullt begripliga och det var en alldeles tydlig engelska som nådde mina öron och ändå kammade jag noll vad gäller förståelse. Australien hade mött England i cricket och nu gavs en utförlig redogörelse av matchen. Ett och annat begrepp ur denna sport kände jag igen från skivor med den engelska gruppen The Kinks men det hjälpte föga. Flera minuter av begripliga men ändå obegripliga ord följdes av en intervju med en av de engelska spelarna och jag var glad att jag strax skulle få gå och lägga mig eftersom jag var totalt urlakad av den skrämmande upplevelsen. Jag antar att det är så människor som drabbats av stroke kan uppleva tillvaron. Låt oss hoppas att en stroke inte följs upp av ett cricketreferat för då är det ingen lek att hitta bäringen.
Vi en annan taxiresa nyligen var det sjövädersrapporten som nådde mina intet ont anande öron. Plötsligt kastades jag åratal bakåt i tiden och var tillbaka i min barndom. Min upplevelse som liten när sjövädersrapporten strömmade ur vår radio var som ett stort svart hål av tristess. Jag kände så klart inte till ordet tristess på den tiden och det var ju tråkigt. Under den, som det kändes, oändliga taxiresan hörde jag än en gång fraser som jag inte fått mig till livs sedan barndomen. Sy sydväst, mot kvällen styv kuling, Kvarken och Ölands södra udde kom min väg och jag slogs av att det mest lät som ett tidigt utkast till låten ”Vintersaga” som både Monica Törnell och Jerry Williams haft hits med. Undrar om de lyssnade på sjövädersrapporten i studion innan de gjorde sina sångpålägg för att riktigt komma i stämning?