Bloggen

Som en målmedveten men något överförfriskad fiskmås vinglade flygmaskinen från SAS mot sin slutdestination Schiphol. En av mina vänner tittade storögt ut och konstaterade sakligt att det vore en bra idé att räta upp planet en smula. Med ett ljudligt brak ramlade flygmaskinen ner på landningsbanan och skrämde alla passagerare med minsta anlag för flygrädsla halvt från vettet. I cockpit satt en flygkapten som är namne med en svensk komiker och gjorde lättad tummen upp tecknet till sin styrman. Med kepsarna nu käckt på svaj log de brett mot varandra i full vetskap om att de med största sannolikhet skulle nomineras till den årliga flygplansgalan i kategorin ”sämsta landning på långbana.”
Med en röst skälvande av sinnesrörelse lät kapten komiker strax meddela att vi anlänt till Amsterdam tio minuter före beräknad ankomsttid. I det läget var det omöjligt att för mig som överlevande passagerare i kabinen inte spekulera om hur stor tidsbesparing det inneburit att fullkomligt kasta ner kärran som vore det fråga om att pricka ett hangarfartyg i hög sjö. Innovativt och miljövänligt tänkte jag men det dröjde inte länge förrän förklaringen stod klar för mig. Min och passagerarnas lycka över den tidiga framkomsten blev kortvarig då det visade sig vara oändligt långt från nedslagsplatsen till flygplansterminalen. Alla de litrar med bränsle som sparats in gick nu åt för att landvägen ta oss ända fram. vi korsade till och med en större väg och misstänkte starkt att vi landat i en grannstad för att sedan via marknivå ta oss till Amsterdam. Sällskapets yngsta medlem hävdade med bestämdhet att det var fullt med betande kor längs sträckan och avsaknaden av staket var oroande. Det vore en alltför hård nöt att knäcka att krocka med en vilsen idisslare men konstigt nog höll de sig utanför banan trots bristen på stängsel. Om dessa kor verkligen existerade i sinnevärlden eller bara i en gräsligt uppjagad ynglings huvud efter att i ett par timmar bekämpat monster i en listig mobil ska jag låta vara osagt. Som varande en modern ung man och väl medveten om tillståndet i världen tyckte han även att säkerheten kring flygplatsen var klart undermålig. Jag för min del misstänkte att han fikade efter jobbet som säkerhetschef. Det klagas på ungdomen men jag anser dem ambitiösa vakna och med stora visioner. Just det här exemplaret av ung människa lär även ha utrustats med en ryslig handstil och kan som jag ser det gå hur långt som helst.
Väl framme fick vi sedan veta att de inte var riktigt färdiga att ta emot oss och ytterligare en stunds väntan blev vår lott. Hur i fridens namn kunde vår ankomst komma som en överraskning? Detta hade dock ingen som helst negativ inverkan på vårt soliga humör och helt utan stressymptom inväntade vi tålmodigt att få beträda Holländsk mark. Det var uppenbart att på den här arenan var KLM regenter och småskuttare som SAS och lågprisjönsar som Norwegian spelade i en lägre division och fick ta sig delar av sträckan landvägen. Med tanke på hur vi med en gråstens hela elegans dråsat ner borde vi vara tacksamma att vi inte fått punktering på ett eller flera däck och svårt tilltufsade stjärtfjädrar.

Frejdig sång av fotbollsfantaster förgyllde vår tågresa från flygplatsen till centralstationen i Amsterdam. De lät glada och unga och det kändes inte på något sätt hotande. Inga varningsklockor ringde men de skramlade med kartonger fyllda med flaskor och musikaliskt lät det ungefär som en melodifestival utan budget. Snabbt och smidigt var det och fyllda av förväntan var vi strax framme.
Intet ont anande påbörjade vi så vår vandring mot vårt hotell. Det var personalen på söders mörkaste restaurang ”Svartklubben” som nu trampade ut i den nederländska staden som dagen till ära var dränkt i ljuvligt solsken. Det var krögaren Ulfs idé att istället för att dela på den dricks som genereras var kväll använda pengarna till en resa. En strålande bra tanke och hade vi enbart använt drickspengarna hade vi säkerligen fått låta oss nöja med att som bäst vimsa runt på Nyköpings gator men Ulf sköt generöst till ytterligare resurser från ”Svartklubben” och tolv glada skulle nu avnjuta Amsterdams fröjder och göra ett studiebesök på den mörkerrestaurant som finns i staden. Glada i hågen trampade delegationen gatan fram för väskavkastning vid hotellet då alla plötsligt tvärstannade. Oavsett om man var en av de seende eller blind så använde som på ett givet kommando alla sina luktorgan istället.
Ivrigt sniffande utbrast någon något om att den där lukten tar man inte fel på. Instämmande mummel och kollektivt sniffande mötte uttalandet. Vi hade nått fram till den första av de ”Coffee Shop” som låg längs färdvägen och luften tycktes vibrera av tunga reggaerytmer. Denna liberala inställning till lätta droger var overklig för mig som svensk och så här gräsdoftande omgivningar har jag inte upplevt sedan jag var på Gröna Lund och lyssnade på Jimmy Cliff. Här var det alltså helt lagligt att klippa en hövding eller att äta en space cookie och om inget av detta föll på läppen så fanns det även cannabisglass. Jag undrade varför man var så liberala men hade inom några timmar utarbetat en teori. Staden är nämligen fylld av cyklister och de öser på som om de ägde världen. Som blind har jag redan ett ont öga till fartdårar på två hjul och alltför många växlar och här var de överallt. Kanske är tanken från politiskt håll, tänkte jag, att om folk har rökt farmors mustascher så kommer de att dra ner på hastigheten och mer glida fram i trafiken. Kanske mer i tempo med ”Legalize” av Peter Tosh än stressig modern dansmusik. Till cykelmarodörernas försvar ska dock sägas att de var väldigt duktiga på att använda ringklockan och varna irrande turister utan trafikvett om att de var på gång. Innan någon illsken miljökämpe spöar mig med en ekologisk gurka eller annat pk-klassat tillhygge vill jag bara säga att jag självklart ser fördelarna med cyklar men det är bara så förbaskat svårt att som varande blind älska ett fordon som är hårt tyst snabbt och alltför ofta framförs av en fartfantast med otillräcklig bemanning på hjärnkontoret.
Det var i alla fall helt overkligt för mig att greppa drogattityden och tänkte på mitt eget trygga fosterland där allt är antingen förbjudet omoraliskt eller i värsta fall fettbildande. Den lutheranska livssynen är rådande och en rejäl dyngfylla är norm men kanske är det bristen på njutbar väderlek och svajande palmer som gjort oss sådana? Bör vi ta till oss av visdomsord yttrade i fjärran land där man med fog påstår att det är bättre att vara stenad än att bli stenad?
Som allom bekant så kommer aldrig sjukdomar lägligt och Ulf hade redan tidigare i veckan börjat känna sig dålig. Han höll sig hemma och vilade men hade långt ifrån blivit bättre då delegationen gav sig iväg från fostervattnet tidigt på söndagsmorgonen. Flighten från Stockholm hade visserligen varit kort men det var en tagen Ulf som i sällskap med sina vänner tillika personal anlände till hotellet. Om alla de ”coffee shops” vi passerade längs vägen gjorde honom gott eller inte vet jag inte men han följde i alla fall med till ett närliggande matställe för en välbehövlig lunch. Jag vet med säkerhet att minst tre av oss sa omelett men det togs mig veterligen ändå inget foto. Så kan det gå när det är för många blinningar i sällskapet!

En del av byggnationen i Amsterdam härstammar ända från 1600-talet och de ganska låga husen de många kanalerna med dess broar ger staden en speciell prägel. Hög mysfaktor och jag fann det trevligt att promenera längs gator och gränder. Vi borde nog ha tagit in på Gränd Hotell! Att våra ledsagare fick kryssa som vore de Stenmark mellan stolpar och grovt felparkerade cyklar gjorde att de knappast fann våra strövtåg lika avkopplande som jag. Tur för mig att min mesta ledsagare under vårt besök inte bara är en skicklig kock utan även en skidåkare av rang.
Stadens byggnation är som sagt a gammalt ursprung och även smala. Det hade något med skatt på ytan att göra och det fick till följd att trapporna blev väldigt branta. Ibland blev dessa trappor snarare lejdare och deras utformning gör att de lämpar sig bättre för att nykter ta sig upp en våning än att berusad ta sig ner. Inga problem alltså eftersom man som bekant alltid kommer ner även om det ibland går lite fortare och lite mer omskakande än vad som är helt bekvämt. Kan det vara i detta faktum som den stora frågan om det heter Holland eller Nederländerna har sitt svar?
Något vi inte gjorde var att besöka de många fina konstmuseerna. Har man hört en tavla så har man hört dem alla! Några av oss enades dock att om det var så att örat fanns i en monter på Van Gogh museet så skulle vi göra ett undantag och pallra oss iväg. Ingen av oss tog dock tag i saken och hörde sig för i hotellreceptionen angående det avskurna bihanget.
Språkligt är holländskan kufiskt i ett svenskt öra. Det låter lite grann som en felinställd radio och ger inte många ledtrådar om stavningen. Man kan också säga att stavningen inte ger många ledtrådar om uttalet om sanningen ska fram. Jag som konstant har vidöppna öron blev snart fascinerad över hur likt svenska det ändå var men det höll liksom inte hela vägen. I början av en mening lät det som mitt eget kära modersmål men så några stavelser in i meningen så blir det en kråka i halsen. Den följs snart av ett helt kråkbo och obegripligheten är total. Då och då kunde dock något ord tränga igenom kraxandet och låta som klockren svenska.
På en bar frågade en av mina reskamrater en inföding om landet vi besökte skulle kallas för Holland eller Nederländerna och den oändliga litania som följde på frågan gör att jag inte är helt säker på vad som var svaret. Jag blev lite trött i mössan av orerandet och svävade iväg i egna tankar men misstänker att det var Nederländerna som var det slutliga svaret. För mitt inre öga såg jag åter trapporna på hotellet och kände än en gång hur skinkorna vibrerade av den burdusa landningen på Schiphol samma morgon.

Visserligen ser vi det hela genom färgade glas men personalen rån ”Svartklubben” var rörande eniga om att vår mörkerrestaurant var överlägsen den i Amsterdam på i princip alla punkter. Att vi är världsunika med konceptet musik och mat i mörker är vi både stolta och väl medvetna om men även på andra bedömningsgrunder håller vi en högre standard. Är det något vi möjligen är sämre på så är det ödmjukhet men det är då rakt inte säkert. Jag misstänker att de inte var helt förtjusta över att d i vår delegation som vanligtvis jobbar inne i mörkerdelen på ”Svartklubben” obehindrat kunde susa runt i lokalen och ingående undersöka varje skrymsle och vrå. Jag medger att jag själv inte är helt imponerad av irrande gäster i mörkret när jag kommer ilande med ett gäng tallrikar eller en bricka med kaffe och avec.
Besöket gav stor inspiration och idéerna började flöda och det aldrig upphörande förbättringsarbetet fortskrider.

Resan till Amsterdam gav mersmak och jag återvänder gärna någon dag för en lite längre visit än två dagar. Stadens härliga atmosfär och de trevliga människorna väger långt högre än min ovilja mot cyklisterna från helvetet. Nästa gång blir jag tvungen att organisera allt själv och då kanske det blir andra bullar av men denna gång var det krögare Ulfs fantastiska assistent Lova som styrt upp saker och ting och då gick det som smort vill jag lova. Att resten av sällskapet hade vett och sans nog att bara träda in vid behov och annars hålla låg profil var ett under av samarbete att beskåda.
Ett medgivande måste dock göras här och nu. Jag kände inte en enda gång under vår visit doften av tulpaner men när jag kom hem doftade häggen rent himmelskt.