Bloggen

Min yngsta dotter Mimmi 17 år har inte haft sitt livs bästa påsklov eftersom hon åkte på en rejäl halsfluss. Då hennes halsmandlar är stora till att börja med, och mest får en att tänka på tennis, blev det väldigt trångt i halsen och ett besök gjordes på vårdcentralen men efter en snabb titt skickades hon vidare till Södersjukhuset och en expert. Där fick hon Penicillin mot halsflussen, Citadon mot värken och Voltaren för att ta ned svullnaden och öppna upp hennes andningsvägar. Detta var på tisdagen och allt gick som på räls och Mimmi och hennes ömma moder var snart hemma och medicineringen kunde påbörjas men då började sjuklingen kräkas. Intagen föda kom up nästan lika fort som den inmundigats och när Mimmi på onsdag kväll berättade att hon inte kissat på två dagar bestämde vi oss för att åka till sjukhus med henne igen.

Agneta, tidigare i denna epistel benämnd den ömma modern, kollade vart vi skulle och vi hoppade in i en taxi och for mot Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Där blev det snabbt vår tur men vi fick då veta att som boende i Nacka skulle vi åka till Sachsska Barnsjukhuset så det var bara att beställa en ny taxi och åka vidare. Väl framme där fick vi snart hjälp och skickades in i ett väntrum för att invänta läkare. Vi satte oss ner och jag kollade förstrött klockan och konstaterade att den var strax före halv 7 men trodde att det skulle gå undan eftersom Agneta kollade med en av sköterskorna och fick veta att det bara var 4 patienter före oss. Jag borde nog använt min manliga intuition för heter det väntrum så bör det tolkas som ett dåligt omen. Detta var en barnavdelning och det blev snart väldigt tydligt och det första vi la märke till var bristen på vuxenlitteratur. Inte en skvallerblaska eller kvällstidning i sikte men massor med barnböcker. Jag frågade Mimmi om hon ville att jag skulle läsa ”Lilla Anna och långa farbrorn” för henne och hon frågade om jag ville ha en fet smäll. ”Lilla Anna och långa farbrorn” föresten, låter inte det som en porrfilmstitel? Nåja tiden hasade sig fram och Mimmi som inte belastats med något större tålamod var snart på ett riktigt uruselt humör som hon gärna delade med sig av och då framförallt till sin ömma moder.

Ur en TV en bit bort i rummet strömmade det ut program speciellt utvalda för att roa barn som i sina sjukdomstillstånd skulle må väl av att distraheras och sitta stilla en stund. En och en halv timmes kortfilmer med Tom & Jerry var det första jag genomled och jag trodde att jag skulle bli galen. Att se dessa möss är nog en sak men att lyssna på rådisarna är mer än plågsamt. Musiken är någon slags cirkusjazz som kryddas med våldtäkter på opera, klassisk och populärmusik som därefter kryddats ytterligare en gång med allehanda ljudeffekter. Skränigt blås, explosioner, bonkanden, blippanden, stormljud, konstiga pipanden, svischanden och andra eländigheter i en salig blandning och allt med ett dovt murrigt 50-tals sound som ändå lyckades vara skrälligt och otäckt i hela örat på samma gång. Jag kände hur galenskapen sakta kröp på och när filmen med de förbannade råttorna slutligen tog slut blev jag nästan gråtfärdig av lättnad. TV: n var saligt tyst men efter c. 2 minuter började eländet igen och jag önskade innerligt att katten kunde få tag i de två marodörerna så man kunde få lite lugn och ro igen. Andra varvet av Tom & Jerry var om möjligt ännu värre och nu var vi dessutom otroligt hungriga men eftersom Mimmi kräktes upp all hon åt så ville inte jag heller äta så länge hon satt bredvid och jag motstod med en stor viljeansträngning att köpa choklad och chips ur automaten en bit bort.

Mimmi gnällde, magarna kurrade, Tom & Jerry härjade, bäbisarna grät och tiden släpade sig fram då plötsligt 21.10 det äntligen blev Mimmis tur att träffa en läkare. Mimmi, Agneta och läkaren gick iväg men Agneta kom tillbaka efter en stund och då köpte vi choklad och chips som vi slukade på nolltid. Agneta tuggade ur munnen och gick tillbaks till Mimmi i det undersökningsrum hon befann sig och kom efter en stund åter och berättade att några prover måste tas och att svaren på dessa skulle dröja en och en halv timme, då var klockan 22.10.

Mimmis humör hade inte blivit bättre men hon var i ett annat rum så det gjorde inte så mycket tyckte jag och lutade mig uppgivet bakåt för ytterligare tröstlös väntan och till min glädje ersattes snart Tom & Jerry av kultrullen Pippi på rymmen. Denna film som är så väl lämpad för barn genom sin enkelhet, vissna skådespelarinsatser, geniala manus och otroligt skrattretande specialeffekter är i sanning en Svensk filmklassiker helt i paritet med Åsa-Nisse i rekordform och Vårat gäng. Nu när TV utbudet inte längre gjorde mig orolig för min mentala hälsa, även om jag var tämligen säker på att de 3 timmar jag utstått nog satt sina spår, upptäckte jag något annat, stället var fullt med sjuka barn.

Det som är lustigt med sjuka barn är att de bara verkar ha två lägen i sitt sjukdomstillstånd och det är full fart framåt eller gråtande i vanmakt för full hals. Små snorande eller hostande knattar kubbade omkring i en flygande fläng till sina föräldrars förtvivlan och hade hur kul som helst tills orken tröt eller lagens långa arm i form av mamma eller pappa fångade in dem och då övergick de genast i läge två och tjöt så väggarna skakade. Mimmi som inte orkade ligga kvar inne i undersökningsrummet var inte road av knattarnas framfart och oväsen men jag stördes inte alls och så länge de inte drog igång den satans Tom & Jerry rullen igen fick barnen härja så mycket de ville. Det finns alltid något litet charmtroll vid sådana här tillfällen och denna kväll var det en liten tös vid namn Alba som vann priset och denna lilla 2 3 åring fick alla att dra på munnen utom möjligen Mimmi som nog fortfarande ville dela ut smockor.

När klockan började närma sig 12 var vi beredda att ge upp och Mimmi tyckte att vi skulle beställa en taxi och dra och det var i sanning ett frestande förslag men då blev Mimmi hämtad för provresultaten hade inkommit. Några minuter senare meddelades att Mimmi skulle hållas kvar över natten för observation och jag plockade fram mobilen. När Mimmi kom tillbaka till oss för att invänta den sköterska som skulle ta henne till avdelningen knappade jag in numret till taxi och frågade trött och inte så lite förvirrad vad sjukhuset hette som vi var på och Mimmi sa:

”Sjaskiga sjuk…, nä Sachsska sjukhuset.”

Vi bröt alla tre ut i kvällens bästa storgarv över denna Freudianska felsägning. Kl. 00.50 klev Agneta och jag in i en bulle och åkte hem och rensade kylskåpet på allt som snabbt gick att stoppa in i huvudet.

Mimmi fick komma hem idag och mår mycket bättre och är även lite gladare, men bara lite för hon är trots allt en svårmodig tonåring med sin värdighet att tänka på. Glömde nästan bort att berätta att jag på natten i min iver frambringad av hunger skar mig illa i tummen på locket till en konservburk. Agneta föreslog att vi skulle åka till akuten men jag blängde bara surt på henne och virade hushållspapper runt den skadade tummen..