Bloggen

Årets musik 2008

december 28, 2008 § 0 kommentarer

Årets skiva för mig blev förvånansvärt nog en platta i en genre som jag vanligtvis inte är benägen att göra vågen för men när något är oemotståndligt så är det. Årets vinnare i mina öron heter Boo! och gruppen är Was(not)Was. Don was och hans tappra crew har här gjort ett fullkomligt mästerverk i soul/funk/rock/popgenren och till dessa trotsallt vanliga stilar har lagts stor humor och oväntat kufiska vändningar. Texterna är genomgående otroligt underhållande och behandlar ovanliga ämnen med en ständig glimt i ögat även när de övergår i burleskerier. Ett exempel är versen som handlar om lillasyster som är pacifist och inte skulle göra en fluga förnär men blir kär i en livstidsdömd mördare och besöker honom i fängelset varje helg. Familjen förfasar sig och är djupt oroade men fängelsekunden blir stucken till döds med en vässad tandborste i duschen och med ens ser framtiden ljusare ut. Bisarrt så det förslår men jätteroligt.

Sånginsatserna och instrumentalisternas ekvilibrism gör lyssnandet till en ren fröjd och det svänger så att en motsträvig gammal träbock som jag får ryckningar i benen av danslusta. Ljudet är fett och bra och vad annat är väl att vänta sig när det gäller en sådan här kanonproduktion. Bara på kul plockade jag fram bandets greatest hits CD och gissa vad? Den här nya skivan med Was(not)Was är bättre med en hästlängd.

 

Årets låt för mig är hämtad från Rick Springfields senaste skiva, Venus In Overdrive. Det är en rejält bra skiva han fått till och den är i stil med några av hans klassiska utgåvor som Living At Oz och Big Life, och som alltid med en stark produktion. Låten som fullkomligt slagit knockout på mig heter Warning Shots och handlar om det eländiga kräket som mördade John Lennon på öppen gata i New York 1980. Skulle gärna sett att en mer kärleksfull låt blivit årets favorit men den här Beatlesdoftande rockarenfullkomligt grym och lånen från George Harrison sitter som en smäck.

 

Årets platta i västkustfacket avdelning Steely Dan trodde jag skulle bli Robbie Duprees skiva Time & Tide men så kom den nya supergruppen Jar med plattan Scene 29 och då var loppet kört. Skivan kryllar av starka melodier och originella och ofta kluriga och roliga texter som om det faktiskt vore en Steely Dan platta. Jay Graydons gitarrsolon är väl värt skivpriset i sig även om jag inte är särskilt förtjust i själva gitarrljudet.

 

Årets musikbok är utan tvivel för mig Rick Wakemans självbiografi, Grumpy Old Rockstar. Den tidigare klaviaturspelaren från progrockbandet Yes bjuder här på anekdoter från sitt liv som artist och alkoholist. Det är inga gränser för de tokigheter han hamnar i, eller alltsomoftast lyckas försätta sig i. Det är inte ofta som jag faktiskt skrattar rätt ut när jag läser något roligt men den här boken försatte mig i skrattparoxysmer mest hela tiden. Jag läste den givetvis som talbok och den var inläst av herr Wakeman själv vilket gjorde upplevelsen än större då han läser otroligt bra och faktiskt skulle kunna göra sig en karriär som komiker. Jag kan även rekommendera DVD versionen med titeln, Grumpy Old Pictureshow, men då mer för hans scennärvaro och komiska ådra än det rent musikaliska.

På god andra plats i kampen om årets musikbok kommer i min värld en självbiografi av trumslagaren i Mountain, Corky Laing, med titeln, Stick It. Även här läste jag talboksutgåvan och Corky har läst in den själv med stor bravur och sprucken stämma. Den här utgåvan är kryddad med musikinslag och kortare intervjuavsnitt. Vad jag förstår så är den här boken ett komplement till en annan bok med titeln, Nantucket Sleighride and other Mountain on the road stories, som är skriven av Corky och den omfångsrike mästergitarristen tillika sångaren i Mountain, Leslie West.  den har jag inte hittat på talbok ännu så jag vet inte hur den är men om Corkys bok var det som blev över att berätta så bör huvudboken vara helt fantastisk. Man ska samtidigt komma ihåg att dessa herrar inte har helt klara minnen från vissa perioder så det som fastnat i hjärnbarken är rätt underhållande. Av samma anledning är det nog troligt att det aldrig kommer att komma ut någon självbiografi från någon av medlemmarna i Aerosmith, men skulle det trotsallt göra det så är trovärdigheten noll. Glöm det där sista föresten för Lemmy i Mötörhead verkar faktiskt minnas en hel del och är även han mycket slagfärdig i sin bok. Finns det komihåg i ett sådant huvud så är miraklens tid faktiskt inte förbi.

 

En rad härliga återkomster från gamla hjältar damp ner i skivhyllorna och det är kul när gamla hjältar visar god form. Whitesnake, Uriah Heep och Queen släppte alla pigga album. De sistnämnda, nu med den otrolige och legendariske Paul Rodgers på sång, kan nog tyvärr missas av många som tycker att ett Queen utan Freddy Mercury inte är något Queen alls. Synd för det är en mycket bra skiva och Paul Rodgers, med ett förflutet i Free, Bad Company och The Firm, är en av alla tiders bästa rocksångare.___

Årets stora återkomst blir för mig och massor av andra ändå Black Ice, den nya plattan med AC/DC och den första på 8 år. Det är inget nytt under solen som bandet bjuder på, och det skulle fansen heller inte stå ut med, men låtskrivandet är på topp och AC/DC uppvisar stor glöd och uppenbar spelglädje. Rockar bandet så här fett på Sverigekonserterna i februari och juni så lär ingen bli besviken. På tal om besviken så fick jag inte tag i några biljetter till gigen på Globen men jag såg på det glada 70-talet gruppen Geordie i Stockholms konserthus och det var AC/DCs nuvarande sångare som sjöng och frontade, smaka på den ni_______.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>