Jag har nyss hemkommet efter att ha lirat 7 dagar i Finland med mitt coverband Mr. Coil och det var i sanning en riktig ökenvandring eftersom en granne till den krog vi skulle rocka loss på klagat på ljudnivån från stället och med liveband varje kväll i veckan så hade han en hel del att gnälla om. Resultatet blev att myndigheterna blev inblandade och en decibel mätare sattes upp och har det senaste halvåret gjort livet till ett helvete för de band som skall liva up stället varje kväll och göra folk öl sugna. En lampa i taket visar grönt så länge man håller sig under det föreskrivna decibeltalet 90 men så fort volymen går över lyser det rött som ett värsta stoppljus. Mätaren reagerar underligt eftersom den inte verkar känna av trumslagarens bankande oavsett hur hårt han slår men om jag som sångare ger minsta pip ifrån mig möts jag genast av ilsket rött. Vi kände oss alltså rätt bakbundna och hade svårt att nå fram till publiken som med förlov sagt redan med sitt sorlande fick de förhatliga lamporna att blinka rött redan innan vi tagit en ton. Vad beträffar en människa som är så djävla korkad att han/hon flyttar in bredvid en Irländsk krog och förväntar sig lugn och ro har jag svårt att känna någon som helst förståelse eller empati med, tvärtom. Tjära och fjädrar och en snabb transport ut på landsbygden med dumskallen och sedan kan den fånen ringa myndigheterna om skogens skräniga fåglar och Älgarnas brunst tjut istället. Nu har en ny lägenhet tydligen fåtts fram åt den storörade tröttmössan och jag hoppas innerligt att situationen är bättre då vi skall spela där igen i slutet av juni.
Sent nattarbete leder sällan till stora intellektuella diskussioner och jag vet inte riktigt om följande bevisar eller motbevisar detta. Vår trumslagare Mattias brukar sitta och smattra på en slagplatta i pauserna och varför han gör det vet jag inte riktigt men det kan vara för att uppnå samma höga spelstandard som oss andra i bandet men jag vet inte. Vår Finska vän Ulla bligade en stund på Mattias där han satt med oss andra och lät pinnarna studsa på övningsplattans Silicon hölje och plötsligt lös hon upp och sa med sin finskklingande svenska.
”Jo men hej, nu vet jag vad man kan köpa till dig i present, en Vandrande Pinne.”
Mattias log åt detta utbrott men uttryckte samtidigt sitt äckel över insekten i fråga. Jag som har en förmåga att alltid lyfta diskussionerna till nya höjder ifrågasatte genast om det gick att se om en Vandrande Pinne är sexuellt upphetsad eller inte. Det var förståss en alldeles för svår fråga att besvara vid denna sena timme på en krog men basisten Heikki hade ytterliggare funderingar att bidra med. Han berättade att en Vandrande Pinne letar rätt på ett träd eller en buske och kliver ut på en gren där den väljer sig en bra plats, stannar till, stelnar och blir som en del av trädet. Sedan sitter den listiga insekten där och ingen har den blekaste aning om var den är. Vi som nästan alla var musiker runt bordet och har åtminstone en liten ådra av narcissism i oss skakade förbryllat på huvudet över ett sådant kufiskt och självutplånande beteende men skulle vi å andra sidan vara insekter med vårt beteende skulle vi självklart bli uppätna direkt. Trots det så är tanken på att en varelses livsuppgift är att stå helt still och inte märkas väldigt konstig och hur går snacket Vandrande Pinnar emellan om de nu någonsin råkar på varandra.
”Kalle var i sanning en otrolig Vandrande Pinne!”
”Ja det har du verkligen rätt i. Jag såg faktiskt aldrig röken av honom, en helt otrolig prestation faktiskt.”
Jag är personligen orolig för att vandrande Pinnars politiskt inkorrekta beteende i förlängningen kan utgöra ett hot mot artens fortbestånd eftersom de inte syns och hörs i modedebatten, i idoltävlingar, i populära bloggar eller i schlagerfestivalen. Jag tror till och med att ett hat kan utvecklas mot dem som skulle kunna leda till att vi utrotar dem men det är ingen som kan hitta de förbaskade krypen.
Kommentera