Det är för mig viktigt i många lägen att få fram en korrekt tidsangivelse och jag hade under lång tid en talande klocka på armen som såg ut som ett vanligt armbandsur förutom att det synbarligen stannat och därför bara visade rätt tid två gånger per dygn, men då gick den å andra sidan exakt rätt. Orsaken till att jag bar omkring på detta till synes odugliga ur var att den också var en talande klocka och det var bara batteriet till den visuella klockan som tagit slut. Så länge den talade med mig var jag nöjd och allt jag behövde göra för att få reda på tiden var att trycka på en knapp så talade en tydlig kvinnoröst om för mig vad klockan var slagen. Det var mysigt för det var lite som att ha mamma med och det är tryggt och bra. Det finns förstås mer diskreta ur där man känner med fingret på efter att ha öppnat en liten lucka och dessa är nog att föredra när man lite i smyg vill kolla tiden. På date, bio, teater, biblioteket, möte, i kyrkan på begravning eller bröllop skulle ett sådant ur varit att föredra men jag envisades hårdnackat med att ha min skrikande dam på armen. Jag hade fått den på syn centralen och den var den första som hade en något så när bra kvalitet och höll faktiskt en ganska lång tid.
Under en period för några år sedan var det plötsligt väldigtinne med talande klockor och de gick att köpa på ställen som H&M men lustigt nog inte hos urmakarna eftersom de tyckte att kvaliteten var för dålig. Kvalitén var urusel men de var så billiga att jag köpte flera i stöten. När något av dem faktiskt höll så länge att batteriet tog slut var det konstigt nog så att det blev dyrare att köpa ett nytt batteri än en ny klocka, snacka om slit och släng. Som ni säkert förstår försvann dessa urdåliga produkter ganska snart från marknaden och även syncentralerna verkade ha svårt att få fram vettiga dito så det blev en period då jag inte kunde hitta någon klocka alls.
Räddningen kom via leksaksaffärerna, för om en produkt inte görs hållbar och driftssäker nog för vuxna och blinda så sätter nog tillverkarna till alla klutar när det skall göras saker för hårdhänta barn. Inte nog med att leksaksaffärsklockan var mer robust och hade fler talande finesser för den hade också en liten animerad gubbe som gjorde rörelser och gav en kommentar ifrån sig varje gång man ville ha en tidsangivelse. Den var otroligt ljudstark och inte bara uppgiften om hur mycket klockan var utan även bildrutans fåntratts kommentarer och de musikaliska (nåja) utbrotten hördes långan väg och för att göra det hela komplett fanns klockan i många men oerhört skrikiga plastfärger så att de skulle synas på långt håll, alltså just precis en sådan klocka en man i min ålder gärna skyltar med.
Varför använde jag då denna absurda tingest?
För att jag ville veta hur mycket klockan var och gillar att förnedra mig på offentlig plats och eftersom det var en leksak var den betydligt stryktåligare än sina vuxenkonkurrenter men också tre gånger så dyr.
En jobbig sak med modern elektronik när man är blind är att varje knapp har flera funktioner och man ska alltså stega sig fram till rätt ställe via en meny och sedan fortsätta på en eller flera knappar för att utföra det man tänkt sig.
Fattar du?
Ja det gör du säkert och det gör i teorin även jag men i praktiken stöter det på patrull. Man måste lära sig varje knapps funktioner utantill och veta hur många knapptryckningar det krävs för att komma till varje funktion och det vill till att ingen pratar med en medan man räknar sig fram till sitt mål för då går det åt skogen och man vet inte var man är i menyn och kan i värsta fall ställa till det med de inställningar man så mödosamt fått till. Det skulle gå bra om man gjorde detta ofta men på en klocka gör man ingenting ofta och med denna var det enda jag gjorde att ställa om tiden då nöden så krävde. Min då 11 åriga dotter Camilla brukade hjälpa mig och med ett barns elegans och Orädsla för teknikens under lät hon sina fingrar susa över knapparna som en rymd Chopin och jag satt varje gång bredvid och lyssnade med vidöppna öron på hennes beskrivning av hur många gånger man skulle trycka på varje knapp. När hon samma sommar åkte till farmor och farfar i Spanien hann planet knappt lyfta från Arlanda förrän jag råkade slå i klockskrället och den ställde om sig men jag var inte orolig för jag hade lyssnat noga och hade min mentala orienteringskarta över knapptryckningarnas motsvarighet till 5 milen helt klar för mig. Jag var bländande i mitt kunnande. Jag ställde in tiden, datumet och året. Nu var det bara det sista lilla tryckandet kvar för att stoppa klockan ifrån att ge ljud ifrån sig var trettionde sekund, en funktion jag verkligen vill tacka tillverkarna för eftersom det är ju självklart att man hela tiden vill ha en manick på armen som låter som priong, brrrraff klonkaprionk och andra fullkomligt vedervärdiga elektroniska ljud. Jag var nästan i mål och kom ihåg att det var en kombination av tryckningar på de två högra knapparna som sedan skulle avslutas med en tryckning på den vänstra och jag prövade alla upptänkliga kombinationer och efter varje försök väntade jag förväntansfullt men hur jag än gjorde fortsatte den förbannade manicken att låta. Jag lyckades till slut överlista maskinen genom att trycka 2 gånger på övre högra och sedan 3 gånger på den undre då skrek klockan
”Tid tagarur”
och avgav en tjutande ton men i det läget höll den sedan klaffen. Människan hade åter segrat över materian och om jag nu ville ha en tidsangivelse så behövde jag bara trycka på den vänstra knappen 2 gånger, lyssna och sedan trycka 2 gånger på den övre högra och 3 gånger på högersidans undre knapp så var tystnaden återställd. Smidigt så det förslår och jag kan utan överdrift säga att det var en om möjligt ännu ivrigare pappa Sven som tog emot barnen på Arlanda efter deras Spanienvistelse detta år. Nu var jag faktiskt inte ensam hemma under deras frånvaro men min sambo Agneta ville jag inte be om hjälp. Man kan inte kalla henne för en teknisk idiot för då blir hon ju arg men finns det något sådant så är hon det. Vid ett tillfälle för ett antal år sedan skulle hon spela in något på kassettband och satte glad i hågen in ett band i spelaren och tryckte på play och recordknapparna men den sistnämnda gick inte att rubba. Hon stånkade tryckte och tog i och blev till slut förbannad på den satans bandspelaren som trilskade och gick efter en hammare som hon tänkte banka den tjuriga knappen till underkastelse med men som tur var råkade jag ringa just då och hon berättade upprört om sina vedermödor och jag bad henne kolla om bandet möjligen var skrivskyddat.
”Skrivskyddat, vad är det?”
Jag bad henne kolla på bandets ovansida och plastpiggarna var mycket riktigt borttagna och därmed var en bandspelare räddad från att möta sin baneman. Att låta Hammar-Agnes meka med mitt ädla armbandsur var helt uteslutet.
Trots att denna produkt var bättre än sina föregångare för vuxna försvann de efter något år ur butikssortimentet men vid det här laget hade syncentralerna åter vettiga ur att erbjuda men jag kunde inte ha den på mig när jag sjöng med banden på gig för kondensen och svetten gjorde att det blev kortslutning i mitt tappra ur. Då fick jag lägga den på tork några timmar innan den åter var fit for fight.
Numera har jag två tids angivare att tillgå. Det ena, ett nytt armbandsur jag köpt som fungerar bra och talar svenska. Det andra min mobil som också talar och är en av mina bästa vänner.
Kommentera