Bloggen

Att umgås med mycket små barn är i mångt och mycket som att ha närkontakt med galningar. Dessa pyttar till underbara varelser beter sig helt oförutsägbart och verkar vara i det närmaste helt impulsstyrda.
I Ena stunden kan de imponera stort genom till synes väl genomtänkta åtgärder där de listigt räknat ut hur de ska uppnå det för stunden ack så viktiga målet för sin strävan för att i nästa stund göra helt knäppa grejor.

Vårt inlånade barnbarn Iza imponerade stort på sina morföräldrar genom att vid senaste visiten excellera verbalt med nya friska ord att bygga meningar med, och det var mycket snack för att vara en plutt på 1,5 år. Hon hämtade också den pall mormor så rart inhandlat och kom därmed åt även de prylar i vårt hem som tidigare varit säkra. Att man dessutom nu kan hitta flickebarnet ovanpå bord och byråer ger i sanning extra krydda åt livet och ger en skön genomströmning av adrenalin i hela kroppen. Den lilla luringen försöker även att smita ut med hjälp av den praktiska pallen och ställer sig målmedvetet vid ytterdörren och drar i handtaget och ruckar på låset. Ett rent flyktförsök so genast bestraffas med en kram och ett, – ”nej du lilla vän försök inte!”
När man då en stund senare sitter där och sväller av stolthet över sitt intelligenta barnbarn och är så där omåttligt fjantig som bara en morfar mormor farmor eller farfar kan vara så slås plötsligt hela världsbilden på ända. Den lilla raringen vill rita och jag är visserligen blind men flickebarnet verkar helt sakna talang. Det gör nu ingenting för de flesta människor är måttligt begåvade vad gäller teckning men ungens beteende vid ritbordet är helt förryckt. Den första minuten går bra och vi vuxna invaggas i ett bedrägligt lugn då sötnosen med putande koncentrerad mun kluddar med sin tuschpenna i ett stadigt grepp. Vi vuxna ler och nickar åt varandra i totalt samförstånd. Lögner fullkomligt strömmar ur våra munnar för att uppmuntra den lilla konstnären in spe. – ”Å vad fint det blir!” och – ”Du är jätteduktig på att rita du”, är exempel på ljug vi fyller vårt barnbarns öra med.
Det är ungefär nu som sötnosens totalt irrationella beteende slår till. Plötsligt kastar hon pennan på golvet och har dessutom mage att se förvånad ut. Strax därefter följer ritblock, målarbok och fler pennor samma väg. Som de välvilliga fårskallar vi är så plockar vi första gången upp sakerna och placerar dem än en gång framför konstnärinnan. Mindre än en sekund senare så ligger ritprylarna än en gång på golvet och därmed har också de vuxnas tålamod med den temperamentsfulle konstutövaren nått en absolut bottennivå. Då greppar Iza en penna som fortfarande finns kvar inom räckhåll och börjar resolut att måla på bordet. Reaktionen från mormor låter inte vänta på sig och då ritar flickan istället på ”mommos” arm. Därmed är ritstunden slut och det lilla energiknippet släpps ner på golvet och morfar och mormor väntar andlöst på vad hon nu ska hitta på.
Med en sådan här intensitet kör Iza med full gas genom sina vakna timmar då hon är på besök hos oss och vi försöker efter bästa förmåga att hänga med i galenskaperna. Familjens smartaste medlemmar våra katter håller sig borta från det besökande yrvädret och är helst på en annan våning.
Min sambo Agneta och jag borde vara smarta nog att inse att vi redan har händerna fulla när Iza är på besök men har tydligen en skruv lös eftersom vi om det råkar vara lördag försöker lösa ett kryss i form av en musikalisk lek för hela familjen på P4. Det är fullkomligt dåraktigt och hela familjen kan helt enkelt inte innefatta även pigga och helknasiga knattar under 2.
När vi skulle återbörda guldklimpen till hennes ömma föräldrar såg vi till att ha en hel halvtimme på oss för att få på henne ytterkläderna och ta oss från vår ytterdörr och till bilen 100 meter bort och vi behövde varenda minut. Det måste vara en inbyggd slumpgenerator i tösen och hennes väg mot familjens fordon liknade mest finsk jenka för fylltrattar kombinerad med svår sjögång. När hon väl återbördats till sin mamma och pappa åkte jag hem och bejakade den gamnacke jag en längre stund känt varit i antågande. Att jag sedan på kvällen jobbade med servering och underhållning i mörkret där folk irrade omkring och drack alkohol var rena semestern.
Nog för att orkanen Iza dragit fram i vårt hem och fått oss att ge vårt allt men ibland är man sin egen värsta fiende.
När Iza vaknar mitt i natten är hon för trött för att kunna ta till sina annars så imponerande verbala resurser. Inte ett ord kommer över hennes läppar men desto mer oljud i form a gråt och ulanden. Själv är man inte heller så kaxig och önskar mest att hon kunde stänga av olåten och somna om. Jag säger snälla och oändligt tröstande saker samtidigt som mina tankar är betydligt mer kryddstarka. När man är stor och stark så måste man vara extra snäll för det har Bamse sagt.
Den lilla raringen somnade gudskelov ganska snabbt om efter en flaska med god och stärkande välling och vi kunde återgå till talböcker och välbehövlig sömn.
Efter vad som kändes som några minuter stormar mormor med barnbarn in i rummet och mina trötta öron möttes av ett glatt – ”moffa!” Jag blev som vanligt glad ända in i hjärtat av hennes entusiasm över att se mig och hejade med ett leende tillbaka. Då kom ödesbeskedet från Agneta. – ”Fan jag kan inte få henne att somna om!” Jag undrade självklart vad klockan var och fick till min fasa veta att hon bara var halv fyra. Gissa om mitt leende slocknade i en hast? Den närmaste timmen tillbringade vi med att mata den morgonpigga otäckingen med välling. Jag kliade henne på ryggen och sjöng om sniglar, trollmorsor, klappade händer och om kaniner som borde akta sig för hungriga rävar. Det fanns dock inga gränser för hur klarvaken och redo att möta dagen som detta flickebarn var. Slutligen sa Agneta uppgivet, – ”titta på din klocka du så att inte jag sett fel på tiden.” Jag pressade ett rådigt finger till min mobil och fick genast besked om att klockan var 07.19. Agneta skrattade förläget och mumlade något om att Iza hade hållit i väckarklockan och att den varit upp och ned. Familjen klev upp och det stackars barnet tänkte kanske att det var skönt att mommo och moffa slutade vara så konstiga och ovilliga att ta sig an denna nya ljuva dag. Ligga och dra sig när det finns bord att rita på, dörrar att forcera, mat att äta och slänga på golvet, katter att jaga, nya ord att imponera med, Babblare att begapa, spring att springa, vatten att plaska med, böcker att peka i, fjärrkontroller att knycka, hjärtan att krossa och åldringar att köra musten ur.
Idag är det söndag och även gud lär ha vilat denna dag trots att han alla dagar innan legat i som ett skållat troll. Det är bedrägligt lugnt i vårt bo och i ärlighetens namn så längtar vi redan efter den lille marodören igen.