Sitter här och dreglar och dagdrömmer om ljuvliga skinkor. Förföriskt rundade, uppenbart greppvänliga, läckra så att man vill bita i dem och himmelskt griljerade så doften får tandvattnet att rinna. Skinkan är för mig julbordets största fröjd men nu stundar den årliga striden med min kära sambo som får spader vid blotta tanken på den förhatliga skinkdjäveln. Hon har i flera år hävdat att den färdigkokade skinkan som finns att köpa är precis lika god som den hemgjorda och jag hävdar bestämt motsatsen. I ett par år har hon årligen gjort blindtest på mig, och vad annat skulle fungera, där hon gett mig både hemgjord och hemköpt skinka att avsmaka. Jag har ofelbart pekat ut den hemgjorda vid varje tillfälle och bestämt hävdat att den är godast.
Agneta blir lika putt varje gång då hon tycker att det är en ökenvandring av stora mått att tillaga skinkeländet och att det är superäckligt att skära bort fettet. Jag tror faktiskt inte att hon kommer att göra skinkan själv detta år och nu stundar för min kräsna gom den färdigkokta grisröven. Agneta är faktiskt mer än lovligt känslig detta nådens år 2008 och skriker faktiskt upprört så fort jag bara säger ordet skinka. Jag tänker inte strida för min sak detta år för jag är i grunden en fredlig och faktiskt ganska snäll person så hon lär få slippa. Jag kan bara garantera att jag inte kommer att gruffa om saken men att helt avhålla mig från att ge henne den lidande hundvalpsblicken kan jag inte garantera. Agnetas egen personliga favorit på julbordet är tunga. Jag har föreslagit att vi ska hångla istället men jag har inte riktigt fått den respons detta härliga erbjudande förtjänar.
Kommentera