Bloggen

Verklighet och dikt står ibland långt ifrån varandra och det är inte alltid lätt att bedöma hur saker och ting ligger till även när man är till viss del initierad. Jag är själv sedan ett antal år blind men undrar ändå över vissa myter och rena vanföreställningar om vad en blind klarar och inte klarar av. Det vore för trist om jag var den ende blinde i kvarteret som inte har de fantastiska gåvor som det så länge ryktats om. Även jag vill ha siargåvor, bättre hörsel, ett grymt luktsinne, musikalitet och absolut gehör, en inbyggd kompass mitt i pannan, en totalt tillförlitlig rumsuppfattning, språkbegåvning, ett starkt självförtroende och ett rejält tilltaget könsorgan. När jag tänker närmare på saken är kanske det sistnämnda inte något som brukar förknippas med blinda, men varför inte? Jag har ganska bra rytmkänsla och har faktiskt alltid fascinerats av boxning.
På bio kan blinda känna vilken färg föremål har genom att lägga sin otroligt välutvecklade blind näve på objektet i fråga en liten stund. Någon som har denna fantastiska förmåga i verkliga livet har jag aldrig träffat på men det kan bero på att jag bara känner obegåvade blindstyren eller också har de inte tränat nog mycket för att få ordentlig ordning på förmågan. Genom handpåläggning kan jag inte ens känna skillnad på, Cameron Diaz, Beyonce eller Lucy Lou, men jag är villig att verkligen försöka och är långt ifrån repovillig.
Jag kan däremot känna in ungefär hur stort ett rum är men färgen på tapeterna vet jag föga om. Det finns förstås de som är mycket skickligare på detta än jag och har en enormt utvecklad rumskänsla, men även de går bet på tapeterna.

Jag har några blinda vänner med absolut gehör men trots myten så hör inte blinda bättre än icke blinda och om man som jag är musiker är detta tyvärr ännu mer sant. Det är snarare en fråga om att utnyttja de hörselresurser man har då synen inte längre är herre på täppan. Synen lär hos en fullt seende människa uppta ungefär 70 % av koncentrationsförmågan, vilket bara ger de andra sinnena 30 % att dela på. Kanske vi måste revidera den sista siffran ifall man också måste tänka en tanke, röra på sig och kanske tugga på ett tuggummi. Det är i alla fall helt logiskt att hörseln får mer av kakan hos en synskadad person. Jag har lärt mig höra var saker jag tappar hamnar och i trafiken är mina öron vitt uppspärrade efter, bilar, mopeder och fotgängare. Smärta, het ilska och rädsla kan blixtsnabbt infinna sig genom cyklar, som jag hatar innerligt eftersom de är nästan omöjliga att höra men kommer ruskigt fort.
När man som jag spelar i band lyssnar man på sina medmusiker för att vi gemensamt ska kunna åstadkomma välljud för eventuell publik. I Synliga, där alla ser kryckigt, har vi utarbetat koder och knep för att veta vad som skall hända härnäst i låten och vart vi är på väg. När det är dags att avsluta låten, och den inte har ett inövat slut, så skriker sångaren eller sångerskan,

”yeah.”

Då slår vi av låten vid nästa naturliga ställe och det fungerar alltid. Beatles hit, ”She Loves You”, har dock aldrig fungerat särskilt bra i Synligas tappning.
Sju par nytvättade och alerta öron uppfattar minsta textavvikelse eller nyans när Synliga musicerar. I mitt andra band Mr. Coil, där jag är den ende synskadade, är det fråga om en helt annan kopp te. Där kan jag som huvudsångare sjunga eller säga nästan vad som helst utan att mina tre medmusikanter hör eller märker något. För att få bra flyt mellan låtarna och snygga övergångar brukar jag presentera nästa låt på något fyndigt sätt i slutet på den föregående. Oftast hör trumslagaren Mattias mitt orerande och slår igång begärda låt men gitarristen Snucke vet påtagligt ofta inte vilken låt som är på gång. Han säger till sitt försvar att han har otroligt mycket att hålla reda på med otaliga pedaler och gitarrbyten men jag misstänker starkt att han är trött på mitt babblande. Det tidigare nämnda talet på 70 % som synen kräver går hos mina spelkamrater i Mr. Coil vissa kvällar till långt över 90 % skulle jag vilja påstå. Är det ovanligt många sköna damer i lokalen så spelar bandet sämre och felprocenten stiger i höjden. En vickande rumpa och,

”hoppsan där skulle jag ha bytt ackord på guran.”

”Oj vilken härlig urringning, och hur kan klänningen sitta uppe utan axelband?”

Hoppsan där skulle det ha varit en break.”

”Hon ler så sött att jag blir alldeles varm i hela magen, men oj vilken ilsken blick från Svempa.”

”Ja visst ja, så var det jag är bassist också.”

Okoncentrationen från grabbarna är ibland monumental men helt förståelig men jag borde kanske ha bättre betalt men å andra sidan är jag helt nöjd med att insupa doften av dessa ljuva kvinnor.

De riktiga kanonerna på punktskrift läser med båda händerna och snabbt som en Ford Transit i med vind. De kan lugnt läsa tjocka böcker som, ”Krig och fred”, ”Borta med vinden” eller ”bibeln”, men detta under förutsättning att de har starka armar och rygg och orkar bära hem dessa tegelstenar från biblioteket. Nämnda böcker må vara ena fetingar i svartskrift men i punktskriftsform är de fullkomliga monster.
För att du ska förstå så kan jag nämna att en låda med frågor i TP är som punktskrift tretton pärmar. Jag kan läsa punktskrift men helst inga romaner utan bara ett par ord i taget. På den här CD-skivan som jag märkt upp står det Toto och på den här står det Kate Bush, det räcker bra för mig.
Vi blinda har alltså inte bättre hörsel, känsel eller luktsinne än icke blinda och smaken borde kanske någon upplyst kannibal berätta om men inte har vi bättre smaksinne heller. Däremot kan du själv uppleva hur påtagligt starkare dessa sinnen kan upplevas genom att gå på en av Synligas Blind date föreställningar. Det är ett stort äventyr för de flesta syn kapitalister.

Om vi på kul ändå konstruerar en blind superhjälte kanske det skulle vara något åt det här hållet.
Ytterdörren slås upp och med två raska kliv står han där, mr. Wonderblind. Rak som en fura och med perfekt matchade kläder och skor lyfter han ansiktet mot himlen. Genom sitt hyperkänsliga ansiktes porer registrerar han vind och värme och ler belåtet. Han särar på läpparna och låter tungan lämna munnen då han smakar på vinden. Solen skiner nu men han vet att ett regn kommer inom någon timme. Han ler åter belåtet för han skall inte vara ute någon längre stund och hinner lugnt återvända hem innan nederbörden kommer. Med en resolut rörelse fäller han ut sin blindkäpp och glider iväg längs trottoaren med raska säkra steg. Smidig som en Iller rundar han utan besvär grann ungens trehjuling utan att för en sekund slå av på takten. Plötsligt tvärstannar han och står blick stilla. Han spettsar öronen och trettio meter fram i en av buskarna längs trottoaren hör han det stilla prasslet av en liten Näbbmus. Mr. Wonderblind fnittrar till för sig själv när han hör hur den lilla rådisen fjärtar borta i busken. Han vädrar i luften och mycket riktigt känner han strax beviset för att han hört rätt. Han återupptar promenaden glatt gnolande och ackompanjeras av en Näktergal i ett träd i närheten och han konstaterar bistert att fågeln sjunger en aning falskt för det absoluta gehör Mr. Wonderblind begåvats med är inte alltid av godo. Så är han då framme vid målet för sin lilla utflykt, Pressbyrån. Han köper kvällstidningen och ber leende om att få även bilagan och lämnar över jämna pengar. Han gör detta inköp varje dag enbart för att förvirra den medelålders dam som förestår kiosken. Hon stirrar som vanligt på hans stolta gestalt då han återvänder åt det håll han kom ifrån. Varje dag under de fem år hon jobbat här har han kommit och köpt kvällstidningen och inget annat än kvällstidningen någonsin. Ibland kan hon inte sova om natten då hon förtärs av nyfikenhet över vad detta dagliga inköp skall känna till. Genom detektivarbete har hon lyckats ta reda på att han är, ungkarl, någon slags krönikör, faktiskt helt blind, har ett förflutet som elitidrottare och enligt de rykten hon hört har han mediala gåvor, men varför detta tidningshandlande. Mr. Wonderblind känner kvinnans förbryllelse och frustration och det fyller honom dagligen med en varm känsla av munterhet. Han når åter fram till trehjulingen på trottoaren och bestämmer sig för att flytta den åt sidan. När han lyfter den känner han att den är blå så då vet han att det är den lille grannpojkens cykel och inte grannflickans. Slarvig liten gynnare tänker Mr. Wonderblind och kliver in i sin port. På vägen upp för de tre trapporna till sin lägenhet förpassar han kvällstidningen till den platts där den passar bäst, i sopnedkastet. Han låser upp sin dörr och kliver in och då dörren sakta glider igen bakom honom börjar ett stilla regn falla utanför. Ett par kvarter bort ler en pressbyråföreståndarinna förstrött och dagdrömmer om hur ett förhållande med en stilig blind man skulle kunna sätta fart på hennes alltför rutin artade tillvaro.

”Han har nog känsliga händer”,

Mumlar hon för sig själv när hon plockar fram en påse med bilar och en Hemmets Journal åt en kund. En bit bort i en buske fjärtar en ilsken liten Näbbmus med magknip för vad som känns som hundrade gången denna dag och svär dyrt och heligt för sig själv att aldrig mer äta upphittat vitt bröd.